Billie Eilish hittar spännande nya vägar
Uppdaterad 2024-05-18 | Publicerad 2024-05-17
ALBUM Billie Eilishs tredje album är hennes mest utmanande och varierande hittills. ”Hit me hard and soft” lär inte vända upp och ned på popen som debuten men känns känns som musik med betydligt längre bäst före-datum.
Billie Eilish
Hit me hard and soft
Darkroom/Interscope/Universal
POP Det är bara fem år sedan Billie Eilish släppte sitt debutalbum ”When we all fall asleep, where do we go?” och omedelbart blev en av modern pops största stjärnor. Och det här är blott hennes tredje fullängdsskiva. Själv har hon inte hunnit fylla mer än 22.
Ändå känns det som att hon har varit med oss länge.
De gotiskt viskande, mörkt minimalistiska poplåtarna om ångest, depression och förlorad kärlek som gjorde tjejen i grönt hår och baggy tröjor till någon som miljontals tonåringar nålade upp över sängen framstår redan som något avlägset och passerat.
Vilket sannolikt både har att göra med att de sena tonåren är en sällsynt omvälvande och intensiv period i en människas liv och den moderna popmusikens behov av att göra varje skivsläpp till ett nytt och gärna stort artistiskt steg.
På förra albumet ”Happier than ever” sjöng Eilish redan om kändisskapets baksidor och presenterade sig som något slags lätt uppfuckad variant av den klassiska Hollywood-vampen.
När Los Angeles-sångerskan nu återvänder – tre år, några singlar och en ”Barbie”-hit senare – försöker hon både åter knyta an till den där 17-åriga debutanten, personen hon fortfarande väldigt mycket känner att hon är trots alla miljarder streams och Coachella-succéer, och ta sin grej vidare.
”Hit me hard and soft” är med sina tio låtar hennes mest koncisa album hittills. Eilish har inte släppt några singlar då hon vill att lyssnarna ska uppleva, och upptäcka, skivan som en helhet.
Så känns också albumet som hon och Finneas O’Connell, hennes storebror, ständige producent och högra hand, har drömt ihop i sin studio ovanligt mycket som en sammanhängande svit sånger.
Känslorna runt kändisskapet är ett tema även här. ”People think I look happy/just because I got skinny/But the old me is still me and maybe the real me/And I think she's pretty” som hon sjunger i öppningsspåret ”Skinny”. Några rader längre fram i texten konstaterar hon: ”When I step off the stage, I’m a bird in a cage”.
Det går förmodligen att tolka som lyxgnäll från en stjärna men när det är någon som under hela uppväxten brottats med komplicerade känslor kring sitt eget utseende och blev superkänd innan hon ens fick rösta går de också sannerligen att förstå.
Icke desto mindre är det en vacker låt. En elegant ballad som alltid med minsta möjliga mängd toner spelade men känsligt byggd på en jazzig gitarr och sobra stråkar.
Eilish följer upp den med ”Lunch”, en högst sannolik hit där hon lyfter in sig själv på klubben och på ett nytt och synnerligen rättframt sätt vågar stå för vem hon är och vad hon känner: ”I could eat that girl for lunch/Yeah, she dances on my tongue/Tastes like she might be the one”.
Albumet håller sig kvar på dansgolvet och i den för Eilish ljusare tonen i lågmält dansanta ”Chihiro”.
”Birds of a feather” är i sin tur en för den här artisten oväntat konventionell r’n’b-popballad med romantiska drömmar om varaktig kärlek men så graciöst utförd att den känns fullt logisk på skivan.
Särskilt som hon återkommer till att vilja vara den viskande nattklubbschanteusen i flera andra spår, inte minst ”Bittersuite” och den fascinerande minipopoperan ”L’amour de ma vie”, som börjar i bedagad Lana Del Rey-romantik för att märkligt naturligt växla över i den sortens neo-80-talspop som bildade något slags modern popskola med The Weeknds ”Blinding lights”.
Albumet håller sig precis som allt Eilish och hennes bror har släppt ifrån sig föredömligt sparsmakat och återhållet men är samtidigt fullt av små finesser som man nästan måste trycka hörlurarna mot öronen för att uppfatta.
Eilish har både musikaliskt och textmässigt helt och hållet kommit ut ur tonårsrummets svartvita värld och upptäckt åtskilliga fler nyanser och gråskalor. Livet är komplext och må vara jävligt men det finns alltid saker att tro på och vara stolt över, och det kan faktiskt rentav vara OK att vara den man är.
”Hit me hard and soft” lär inte vända upp och ned på popen på det sällsynta sätt som debuten lyckades göra men kan mycket väl vara skivan i Eilishs diskografi med längst bäst före-datum.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik