Nu ser AC/DC slutet

Joacim Forsén

Rockikonerna Angus Young och Brian Johnson i stor exklusiv intervju om evighetsturnén, fansen och att gå i pension

LONDON. ”The black ice world tour” blev ett 20 månader långt segertåg.

Men AC/DC:s massiva turné riskerar fortfarande att bli Brian Johnsons sista med bandet.

– Allt beror på hur vi klarar att hålla allt uppe, säger sångaren i en exklusiv intervju med Nöjesbladet.

Vi är på Connaught Hotel mitt i centrala London.

Det är ett sånt där hotell som utan att anstränga sig skulle få ett par stjärnor till om inte skalan slutade på fem. Ett av de där ställena där en välklädd man plötsligt står redo med en ren bomullsduk efter att du tvättat händer på lobbytoaletten.

Det är däremot definitivt inte hotellet där rökning inomhus ses med blida ögonen.

Angus Young, 56, och Brian Johnson, 63, kunde förmodligen inte bry sig mindre.

Att lyxhotellets bästa svit luktar inrökt efter en dags intervjuer är möjligen en överdrift. Men det är ingen tvekan om att det kommer krävas mer

sanering än den vanliga städrundan när AC/DC lämnat byggnaden.

Bandets brittiska skivbolagskontakt Robbie McIntosh rycker på axlarna.

– De har gjort så här hela turnén. Det hjälper inte direkt att säga att det är rökning förbjuden på hotellet, säger han och skrattar.

Turnerade i två år

Angus och Brian har just tagit en rökpaus när de sjunker ner svitsoffan. De tänder var sin cigarett och börjar prata om den nya konsert-dvd:n ”Live at River plate” som är inspelad i Buenos Aires under ”Black ice world tour”. En turné som pågick i nästan två år.

– Vi lämnade verkligen ingenting åt slumpen inför den här turnén. Vi repade ordentligt och visste precis vad vi ville göra. Målet var att alla fans över hela världen skulle få den bästa kväll de kunde. Vi var redo och är man förberedd spelar det ingen roll hur länge man är ute på turné, säger Brian.

I kväll premiärvisas filmen på det legendariska Hammersmith Apollo i London inför 3 500 inbjudna fans. En unik kväll där merparten av AC/DC (varken Angus eller Brian vet exakt vilka i bandet som kommer) dyker upp och gästar världspremiären.

Idén kom från Sonys Robbie McIntosh.

– Han frågade vad vi tyckte och tänkte om det. Och eftersom de flesta musiker inte tänker så sa vi att det var en väldigt bra idé, säger Angus och bubblar av ett snart välbekant skratt.

– Det ska bli kul att träffa fansen. Det här är ju superfans som vi känner väl, säger Brian.

Angus avbryter sin sångare.

– Okej. Säg namnet på dem då.

Medan Angus inte kan sluta skratta rabblar Brian allvarligt upp en rad av de fans från hela världen som är inbjudna till Hammersmith:

– Patrick, Darren Golden, Gabriella från Italien – alla kommer att vara där. Jag håller faktiskt kontakt med en del via mejl. Det kommer att bli en underbar kväll.

Varför bestämde ni er för att göra den här dvd:n?

– Well ... De har ju slutat göra vhs, säger Brian.

Så håller de på.

Snackar om allt

Att intervjuerna har avlöst varandra hela dagen märks inte ett dugg. Skämten haglar. Brian berättar att Angus har fått ”channel-lag” efter alla tv-intervjuer och bara sekunder efter att medlemmarna har lärt sig uttala mitt förnamn får jag ett nytt smeknamn inspirerat av en viss countrysångare: Dwight Joacim.

Att jämföra duon med två oskiljaktiga tonårsbästisar ligger väldigt nära till hands.

Ni verkar alltid ha väldigt kul tillsammans. Grälar ni aldrig med varandra efter alla dessa år?

– Nej. Det gör vi faktiskt inte. Vi har spelat tillsammans så länge och känner varandra så otroligt väl att vi alltid kan snacka om något dyker upp. Det är det ärliga svaret, säger Brian. När man sitter på ett flyg med ett glas vin, en kopp te och lyssnar på blues och njuter efter en lyckad show inser man hur få människor som får göra det här med sina vänner. Vi kan till och med röka på planet. Det är en av de riktigt lyxiga sakerna med att vara med i ett rockband!

– När vi är ute tillsammans skrattar vi alltid. Att kunna göra det är alltid det bästa här i livet. Brian har alltid nya skämt på gång – precis som de andra i bandet, säger Angus.

Sågs av fem miljoner

Fansen väntade i åtta år på en uppföljare till ”Stiff upper lip”. Har ni fler album i er?

– Ja. Man försöker alltid att göra saker och att det ska gå snabbt. Under de här åren förändrades en del saker som att vi bytte skivbolag. Cliff Williams (basisten) råkade ut för en olycka. Vi sätter oss inte ner och planerar att det ska ta åtta år att göra en skiva men ibland händer grejer på vägen, säger Angus.

”The black ice world tour” var bandets första turné sedan 2001 och blev 160 spelningar lång, däribland totalt fyra Sverigegig. Sammanlagt såg nära fem miljoner människor AC/DC på scen.

Men mitt under turnén verkade Brian ha bestämt sig för att turnén markerade slutet. För Classic Rock Magazine berättade sångaren att han såg sig själv som bandets gamla hund och att han siktade på pensionering.

– Men jag är ju en gammal hund, det var inget jag bara hittade på, säger Brian och gapskrattar. Jag har uppnått en viss ålder även om jag känner mig tio år yngre än vad jag borde. Jag tycker jag är fit nog att fortsätta nåt år eller mer. Men allt beror på hur vi klarar att hålla allt uppe.

Men du ser inte ”Black ice world tour” som din sista?

– Well, jag hoppas inte det ...

Brian tystnar och Angus tar över.

– Vi gör det här så länge vi kan göra det bra. Allt handlar om vad som pågår i skallen. Så länge hjärnan och hjärtat är med så funkar det. Jag kan ha skadat knäet eller ha en söndersliten muskel, så snart jag är på scenen är allt det borta.

”Blir ett problem”

Snackar ni om det här i bandet?

– Börjar man snacka med varandra om slutet på bandet så blir det till slut ett problem, som man varken behöver eller fanns från början. Så när jag sa det där skapade jag egentligen själv något som inte alls var en grej från början, säger Brian och skrattar.

– Den enda gången jag säger att jag slutat är när någon frågar om jag kan komma och sjunga på deras dotters bröllop. Då svarar jag: ”Nej, jag har pensionerat mig”, haha.

Angus guppar av skratt i soffan innan han fyller i:

– ”Men hur mycket betalar ni?”.

Ja, sen ekar de smittande skratten i sviten. Igen.