Precis så perfekt som det ska vara

Publicerad 2011-05-07

Rush firar 30-årsjubileum med en matematisk precision

Peppad Rushs frontman Geddy Lee blir så exhalterad att han ber publiken om ursäkt.

Att konstatera de övermänskligt perfekta instrumentinsatserna är lika överflödigt som att påpeka att sex följer på fem och att solen är en kärkommen vän i maj.

Det är så det är. Och så det ska vara.

Och när allt klaffar är det här en trio som låter och ger mer än betydligt mer manstarka grupper.

Gitarristen Alex Lifeson.

Frontmannen påpekar det själv efter ”Counterparts”-exkursionen ”Leave that thing alone”:

– Tack för att ni är så förstående. Vi kan liksom inte riktigt lägga band på oss själva.

Det kan tyckas underligt att en ursäkt för utsvävningen är motiverad, då draget att redan som sjätte stycke erbjuda en hypervirtuos låt snarare är ett pålitligt besked än en överraskning i sig.

Naturlig skicklighet

För få grupper bygger så mycket på det musikaliska framförandet som denna ensemble. Men till skillnad mot andra kolleger i den progressiva skolan blir framförandet aldrig själva förutsättningen, bara en andemening och ett naturligt resultat.

Med en sådan uttryckstolerant vision är det då oundvikligt att det emellanåt uppstår svackor – speciellt under en speltid som sträcker sig över 180 minuter. Det blir tydligt i första aktens tvära kast mellan reggae, new wave, rytmrock och sentida tyngd att alla bitar inte helt friktionslöst passar ihop. I synnerhet då det presenterade stavas ”Presto” eller ”Stick it out”.

Men all sådan detaljkritik är ändå bara marginalanteckningar inför akt två, då ”Moving pictures” får ett 30-årsfirande som är superladdat och gnistrande in i minsta detalj.

Välkommen smekning

Det är då precis så perfekt som det ska vara. Lika absolut som en räkneserie i matematiskt korrekt följd. Och lika välkommet som en vänlig solsmekning efter en veckas skitkyla.

ANNONS

Följ ämnen i artikeln