Death Cab For Cutie gör odödlig pop
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-08-31
Ett förbluffande verk av häpnadsväckande genialitet
DEATH CAB FOR CUTIE
”Plans”
(pop)
Det händer igen.
Plötsligt behövs det inget annat.
Jag skulle gärna byta ut de flesta skivor som släppts i år mot ett exemplar av Death Cab For Cuties femte skiva. Precis som ”Transantlanticism” – albumet som landade ett kontrakt med jätten Warner och fick ”OC”-karaktären Seth Cohen att tala i tungor om Death Cab – är ”Plans” väldigt ofta ett förbluffande verk av häpnadsväckande genialitet. Ben Gibbard har inte bara spelat in en bitterljuv uppföljare till sidoprojektet The Postal Services mjukaste melodier. Här skjuter han även knäskålarna av teorin om att unga debutanter har tagit patent på den bästa och mest odödliga popmusiken. De spinkiga och indigoblåa indieballaderna har köpt ett stort piano, börjat få gråa hårstrån och handlar till största del om döden, om att åldras och om vetskapen att alla du känt eller känner med tiden kommer att försvinna.
Eller som Gibbard formulerar saken i ”What Sarah said”:
”Love is watching someone die.”
Markus Larsson