Ångloket spårar ur i första kurvan

Tom Waits bjuder inte ens på några förlåtande ballader

Vuxna män brukar bygga modelljärnvägar nere i källaren när kreativiteten tryter, äktenskapet hostar på tomgång eller ensamheten blir för svår.

Vad som är Tom Waits problem är svårt att veta, men på ”Real gone” presenterar han hobbyn i dess mest fruktansvärda form:

Han blir ett ånglok.

Ett rostigt, vedeldat åbäke som spårar ur i första låten.

Låttiteln ”Clang boom steam” sammanfattar musiken perfekt. Waits blåser, stånkar och fräser.

Det låter som att Zeke Varg tagit på sig en ringbrynja av plåt och stål. Han förbereder sig för den sista striden med de tre små grisarna. Utgången är oviss.

Alla som förälskat sig i Tom Waits musik på allvar vet att hans deformerade och kabaretsminkade blues egentligen bara är en angelägenhet för pretentiösa skådespelare.

Behållningen kommer alltid att vara de odödliga boardwalkballaderna.

Så länge skivorna innehåller en ”Downtown train” eller en ”Cold cold ground” får samtliga inblandade gärna banka på kastruller och joddla inuti kakelugnar.

Men de vackra balladerna har aldrig tidigare varit lika svaga och utrotningshotade som här.

Tom Waits hoppar hellre in i en soptunna och rullar ner för gatan.

Tom Waits

Real gone

Markus Larsson