Chemical Brothers lyser upp festivalen

HULTSFRED

The Chemical Brothers har kanske sina bästa år bakom sig. Kanske får de numera titta i backspegeln efter sin storhet. Men duon är fortfarande ett häftigt och underhållande festivalband.

Laddningen och spänningen har försvunnit från Chemical Brothers.

Eller åtminstone skruvats ner.

Stilbildande

Under några år i mitten av 90-talet verkade all intressant dans- och rockmusik utgå från vad Tom & Ed hittade på med sina skivspelare och trummaskiner.

Skivorna "Exit planet dust" och "Dig your own hole" har som få andra skivor lyckats sammanföra läderklädda rockskallar med dem som hittar sina största kickar bland de senaste housetolvorna i skivaffärernas importbackar.

Och en remix som bar Chemical Brothers signum var länge ett lika säkert tecken på kvalitet som Dr Dres namn under en hiphoptitel.

Säkert festivalkort

Men visst infann sig en mättnad.

Visst tröttnade världen på gigantiska trumkaskader och gick vidare.

Visst har tiden sprungit ifrån Tom & Eds konsekventa hantverk och visst skulle jag byta bort den senaste och på vissa håll lite oförtjänt utskällda plattan "Come with us" mot en ny singel av The Avalanches.

Men ändå, ändå ...

Chemical Brothers är alltjämt ett säkert festivalkort.

Ljusshowen hade ensam kunnat lysa upp hela området, röken bolmar, filmskärmarna verkar ha drabbats av ett epileptiskt anfall. Och mitt bland alla blinkande lampor och apparater står Tom & Ed och pumpar nävarna i luften.

När det är som bäst ("Hey boy, hey girl") får ni leta efter mer kraftfull och kalejdoskopisk arenarock.

The Chemical Brothers

Markus Larsson