En kärleksfull klotgrillsrock

Kärlek runt Stiftelsen - men det blir öltältskaraoke

helskärm

Snyggt ljus. Väl uttänkt setlista.

Det ger ett proffsigt skimmer åt den musik som vinner på att inte låta proffsig alls.

Först fylls nattklubbs­luften av Harry Brandelius och ”Nordsjön”. Sedan, med en smäll, ställer Robert Pettersson den ”Härifrån”-fråga som skulle kunna sammanfatta hela Stiftelsen:

”Hörde jag en skål, min kära vän?”

Kärleksförklaringar

Den kamratliga, inbjudande tonen står som en varm aura runt dem. Det är en god känsla.

Den stämning som de skapar, på ett i dubbel mening packat helgställe, är fullständigt kärleksfull. Fullständigt sympatisk. Det får deras klotgrillsrock att kännas större än sitt innehåll.

Det här betyder något för människor.

Man kan se textrader lossna från Robert Petterssons röst, singla ned och bli en del av alla par som tittar på varandra och mimar hans ord, hans okritiskt enkla kärleksförklaringar, om att acceptera den du är (”Du är ju allting”) och att för mig är du livet, men jag tar dig för givet (”Vart jag än går”). Den amatörmässiga klangen, som ändå är välspelad, är bara bra för helheten.

Könsorganskomik

Man kan bli trött, på det tinningsknådande sättet, när kalaset slår över i öltältskaraoke och köns­organskomik. Man kan ändå inte missa det vackra i det vänskapliga och prestigelösa.