De är förutsägbara – men helt underbara

till Iron Maidens turnépremiär i Frankfurt

helskärm

FRANKFURT. Allt är förutbestämt.

Låtlistan, poserna, scenen, rösten; allt är alltid förutsägbart.

Jag är tacksam för varje gång jag får uppleva det.

Detta vet man när man köper biljett: Steve Harris kommer att sätta en fot på monitorn och grimasera. Janick Gers kommer att gummigubba sig, slunga gitarren runt halsen och gnissla. Dave Murray kommer att ta försynta danssteg, skicka upp en halvhjärtad hand i luften. Nicko McBrain kommer att skrattgapa på storbildsskärmen, Adrian Smith kommer att ... vara Adrian Smith. Bruce Dickinson kommer att sprattelhoppa och göra att man, som i ”The talisman”, slås av tanken: herregud, hur bra han fortfarande sjunger.

Som seriefigurer

Allt detta vet man, men ändå älskas det. Varje gång. De är som seriefigurer: år efter år har de samma åldersstatiska, odödliga status, samma skilda manér, samma karaktärer.

I Festhalle är temperaturen svetthög, ljudet burdust ekande, publiken tätt packad och energisk. Det ger nästan en klubbkänsla som det är lyxigt ovant att få se Iron Maiden i. Även om det rymdskeppsestetiska scenbygget verkar reducerat.

Låtlistan, som inte har ändrats inför Europapremiären, är lika självsäker som tillmötesgående: åtta av 16 titlar kommer från den här sidan millennieskiftet. Bland övriga finns en representant från ”Powerslave”, ”Piece of mind”, ”Seventh son of a seventh son” respektive ”Fear of the dark”, två från debuten och ”The number of the beast”.

Omistlig livehändelse

Det slående är hur de har lyckats få sitt senare material att absorberas av klassikermassan. Efter åtta år har ”Dance of death” fasats in som en given, omistlig livehändelse. I Frankfurt når elvaåriga ”The wicker man” en ny dimension tack vare gensvaret. Med refrängens massiva ”your time will come”-mässande blir den en entusiasmerande hymn, slår an något större; det är som om den blommar ut och visar upp sig som den fantastiska låt den egentligen varit hela tiden.