Markoolios nya lyxförpackning

MOTALA

Samma show som succésommaren 2000.

Fast ännu mer påkostad.

Och lite mindre charmig...

Stackars Markoolio.

Det kan inte ha varit lätt att sätta sig ner och börja fundera på hur man bräcker en föreställning som den han regerade den svenska sommaren med för två år sedan.

Redan den var ju, milt uttryckt, over the top och som sann underhållare hade den glade finnen förstås svårt att tänka sig att ta ett kliv bakåt.

Mer bomber och eld

Men hur göra?

Att döma av den här premiären bestämde han sig till slut för att köra 2000-showen i en deluxe-version.

Grundupplägget förefaller vara ungefär detsamma. Scenbygget ser, sånär som på ett par avancerade hissanordningar, likadant ut och själva tonen i föreställningen är samma busiga och självironiska.

Sen har man laddat på med ännu mer bomber, ännu mer fyrverkerier, ännu mer eld, ännu snajdigare shownummer och ännu mer "personal" - alltså musiker och dansare.

Jag har svårt att på rak arm presentera någon alternativ lösning på ekvationen, men konstaterar lätt besviket att den vår vän valt bara delvis fungerar.

För mycket teknik

Emellanåt känns det som att man tvingats offra spontaniteten - en av grundbultarna i det här artistskapet - på teknikens altare. Markoolio är fortfarande en rolig och älskvärd underhållare, men har den här gången så mycket att tänka på att han knappt får någon tid att bjussa på sig själv.

I takt med att alla inblandade lär känna monstret de skapat kan man kanske hoppas på en ledigare atmosfär, men än så länge känns det här lite för överlastat och forcerat.

Klockrena hits

Musikaliskt? De gamla hitnumren är fortfarande klockrena publikvältare men när det gäller de nyare nummer som dominerar åtminstone den inledande halvan får man nog ty sig till samma fromma förhoppning:

Det kanske tar sig med tiden.

Markoolio