Bruce Dickinson: Jag ville bara vråla ”You motherfuckers!”
Bruce Dickinson i stor intervju ● Fick en protes av titan: ”Heavy metal på riktigt”
Publicerad 2024-01-03
Han har fyllt 65 år och lagt sidokarriären som kommersiell pilot på hyllan. Men Bruce Dickinson, mest känd som frontman i det ikoniska heavy metal-bandet Iron Maiden, är mer upptagen än någonsin.
Snart släpps ”The Mandrake Project”, ett album som delvis spelades in när sångaren återhämtade sig efter en höftledsoperation.
– Ingen i inspelningsstudion trodde på att jag var nyopererad. Det var nästan löjligt.
Aftonbladet möter Bruce Dickinson på ett hotell i centrala Stockholm och omedelbart börjar den brittiske sångaren lista upp allt han har gjort under året som har gått. Som inspelningen av skivan ”The Mandrake Project”, manusarbetet med en serieroman med samma namn, årets turné med Iron Maiden och sin medverkan i ”Jon Lord‘s Concerto For Group And Orchestra”, ett projekt där Deep Purple-klassiker framförs tillsammans med en symfoniorkester.
Återblicken går i en rasande fart. Ibland blir Dickinson så exalterad att han snubblar på orden.
– Att arbeta med en orkester var nog årets höjdpunkt. Det var en lärorik upplevelse, säger han.
”Jag kör min egen grej”
Iver präglade även arbetet med soloskivan ”The Mandrake Project” som släpps 1 mars nästa år. På sitt sjunde soloalbum i karriären utforskar Dickinson och producenten, tillika låtskrivarpartnern, Roy Ramirez allt ifrån tung doom och thrash metal till latinamerikansk folkmusik och Beethovens ”Månskenssonat”.
Fanns det något som du kunde utforska som inte är möjligt i Iron Maiden?
– Jag skulle inte direkt påstå att det finns saker jag inte kan göra i Maiden, för vad jag än bidrar med till bandet så blir det i slutändan Maidenfierat.
Dickinson tillägger att han inte alls känner att han konkurrerar med det Iron Maiden gör.
– Jag kör min egen grej och jämför inte så mycket. Det är två helt olika saker som inte har med varandra att göra. Men det är lika kul att skriva ett soloalbum som ett Maiden-album.
Fick en protes av titan: ”Nu är jag heavy metal på riktigt”
Samtidigt som albumet spelades in och mixades återhämtade Dickinson sig efter en höftledsoperation. I februari fick han höger höftled utbytt mot en protes av titan, precis som på vänster sida för några år sedan.
Dickinson berättar att det hela började med smärta i höften under fjolårets turné med Iron Maiden.
– Jag kunde fan knappt gå efter att jag klev av scenen, men jag trodde aldrig att det var så allvarligt utan att jag bara hade sträckt en muskel eller något.
Inför operationen oroade han sig för att återhämtningen skulle sätta stopp för alla planer. Han behövde förvisso stötta sig på en käpp när han lämnade sjukhuset och instruerades att inte hoppa eller springa på ett tag, men var i övrigt så gott som ny bara några dagar senare. Dickinson beskriver det hans läkare gjorde som ”the work of Satan”.
Så nu är höften helt i metall?
– Ja, nu är jag heavy metal på riktigt, säger han och skrattar högt.
Sedan följer en lång monolog om allt hans kropp har råkat ut för de senaste åren. Med stor inlevelse och yviga armgester berättar Dickinson om hälsenan som brast för fem år sedan, den långa rehabiliteringen efter den förra höftledsoperationen och alla tips och tricks han har lärt sig av läkare och fysioterapeuter genom åren.
– Jag borde öppna min egna rehabiliteringsstudio, konstaterar han innan han brister ut i ännu ett smittsamt skratt.
Bandkamraten fick stroke
Dickinson går vidare med att poängtera att han kom lindrigt undan i jämförelse med Nicko McBrain, Iron Maidens trummis som bara några dagar efter Dickinsons operation drabbades av en stroke.
När ”The Mandrake Project” mixades i Florida bjöd Dickinson in McBrain, i hopp om att det skulle muntra upp bandkamraten.
– Han var i mycket bättre skick än vad jag hade förväntat mig, berättar Dickinson. Även om han berättade för mig att han inte ens kunde hålla i en gaffel, än mindre ett par trumpinnar, den första tiden efter stroken.
När bandet skulle repetera inför ”The future past”-turnén var McBrain tvungen att lära sig att spela trummor på nytt.
– Det måste ha varit förkrossande för honom att inte kunna spela som han brukade.
McBrain bad resten av bandet att hålla locket på, tills dess att turnén var avslutad. Med uppenbar frustration i rösten berättar Dickinson att han många gånger var tvungen att bita sig i tungan när ”troll på internet” kritiserade bandkamratens insats under turnén.
– Jag ville bara vråla: ”You motherfuckers! Om ni bara visste vad han har varit med om och hur hårt han har kämpat!”
Han formar händerna som om han ska ta stryptag på en osynlig Bart Simpson och stönar högt.
Hur är Nickos status i dag?
– Han blir bara starkare och starkare. Det blir ju nästan ett års uppehåll mellan förra turnén och nästa och han är verkligen motiverad. Och han har ju redan gjort en helt fantastisk återhämtning. Ordet ”heroiskt” räcker inte för att beskriva hans insats. Så det känns hoppfullt.
Inga monster på scenen
Även 2024 ser ut att bli ett intensivt år för Dickinson.
Innan Iron Maiden ger sig ut på vägarna igen väntar en turné för ”The Mandrake Project”. Dickinson kommer då att backas upp av trummisen Dave Moreno, basisten Tanya O’Callaghan och keyboardisten Mistheria. Och precis som på skivan kommer producenten Roy Ramirez att axla rollen som gitarrist.
Dickinson avslöjar att spelningarna kommer att skilja sig avsevärt från en typisk Iron Maiden-konsert.
– Jag kommer att veta mer när vi alla har samlats i samma rum och övat. Men det kommer definitivt att bli mer fokus på musiken och oss som band, och mindre fokus på en maffig scenproduktion. Det blir inga monster på scen för mig den här gången.
I juni mellanlandar turnén på Sweden Rock Festival, som vid det här laget är bekant mark för Dickinson. Sedan väntar ett premiärbesök på Gröna Lunds stora scen.
– Det lär bli en kul upplevelse.
Han tillägger:
– Jag minns inte vad jag gjorde för två dagar sedan, men jag har stenkoll på allt som jag ska göra ända fram till 2026, och det är rätt mycket.
Bruce Dickinson berättar mer om några av låtarna på kommande soloskivan ”The Mandrake Project”:
”Sonata”
– Det här är som en förvrängd version av Törnrosa. På ytan handlar den om en kung som vill väcka sin drottning från de döda. Men låten handlar också om hur kvinnor är så hårda mot sig själva när de åldras och hellre gömmer sig än att visa världen hur de ser ut. Det mesta av sången kommer från en och samma tagning för över 25 år sedan. Jag blundade och föreställde att jag stod i en mörk skog. Och jag sjöng det som spontant dök upp i huvudet, de ord och bilder som kom till mig. Och det som jag hittade på där och då är det som är med på skivan, utan några modifikationer.
”Face in the mirror”
– Den här låten handlar om en man som tacklas med alkoholmissbruk och har förlorat allt. Han ser sig själv i spegeln och reflekterar över sina livsval. ”Hur kom jag hit?”, och så vidare. Hemlösa människor som bor på gatan, de är inte dumma. Vem som helst kan hamna i den situationen. Ingen går helt säker. Så låten handlar dels om det och dels om missbruk. Jag har nära bekanta som har varit med om liknande saker, så det har inspirerat den här låten.
”Eternity has failed”
– Jag har helt enkelt justerat texten från ”If eternity should fall” (låt från Iron Maiden-skivan ”The book of souls”, reds. anm.) för att passa storyn i serieromanen ”The Mandrake Project”. Vetenskapen har nu vunnit över döden. Det finns inte längre någon evig död. Professor Lazarus har gjort det omöjliga möjligt.
Läs mer om Guldbaggens publikpris och de nominerade filmerna här.