BEASTIE BOYS
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-06-17
To the 5 boroughs (hiphop)
Till skillnad från en enad kår av rockjournalister tycker jag inte att hiphopen mår särskilt dåligt just nu. Visst, det kommer mycket kommersiell dynga, men vad kan man förvänta sig av en genre som skeppar flera miljoner skivor i veckan?
2004 har redan gett oss briljanta rapalbum från Kanye West, Ghostface och Cee-Lo, och fler är på väg från Shyne, Talib Kweli och Terror Squad. Samtidigt bubblar Södern vidare, med Lil Jon som toastmaster och David Banner som det sociala medvetandet dagen efter. Så, ärligt talat, vad exakt ska vi med Beastie Boys till?
Tydligen för att minnas den gamla goda tiden, när saker var fresh och fly och trummorna skapades på billiga trummaskiner.
Teoretiskt sett gör Beasties förstås rätt i att gå tillbaka till sitt ursprungliga sound – de skiter i att jobba med Neptunes, Just Blaze eller någon hipp snubbe och producerar i stället själva. Men det finns tyvärr ingen anledning att lyssna på den här lite desperata låtsasupplagan av ett band som var bra för 20 år sedan, när de gamla skivorna låter så väldigt mycket bättre.
Teoretiskt sett borde också en låt som ”An open letter to NYC” hamna högst upp på min iPod i sommar. Det är fyra minuter frenetisk New York-porr, och för mig, som av princip gillar all musik som handlar om att köpa skor på Fulton Street, borde låten kännas som en enda stor kebabpizza. Men de klyschiga filmsamplingarna och den ohippa Tarantino-basen gör att låten har väldigt lite att göra med hur New York faktiskt låter 2004.
Och det är problemet med hela den här skivan – det blir aldrig den charmiga nostalgitripp de hoppas på, eftersom soundet inte påminner så mycket om deras bra skivor i slutet av 80-talet som om big beats-flummet de gjorde för knappt tio år sedan.
En gång i tiden var Beastie Boys ett band som alltid uppträdde på scen med en enorm, uppblåsbar penis och ”To the 5 boroughs” är en skiva som tigger på sina bara knän om att lyckas förmedla bara en gnutta av den uppkäftighet och entusiasm som gjorde dem så bra då – men i slutändan blir det aldrig mer än ett hiphopens Gyllene Tider, med sämre låtar.
”To the 5 Boroughs” är ljudet av tre skithippa snubbar som tappat greppet. Det är en skiva som försöker låta old school, men i stället bara låter gammal.
Martin Gelin