Millencolin står ut i skatepunkträsket

ÖREBRO. Rutin och en konsekvent inställning.

Sånt ska aldrig underskattas.

Det är Millencolin ett bevis på.

Kvartetten från Örebro kommer från tradition som egentligen är rätt outhärdlig, det vill säga Kaliforniens skapunk-explosion i början av 90-talet.

Det krävs nog att man åker någon form av bräda, tapetserar väggarna med Tony Hawk, vänder kepsen bak och fram och kanske ser en poäng i tidiga Offspring för att musikens blandning av hardcore-energi och trallrefränger ska kännas oumbärlig.

De flesta band som inspirerats av namn som NOFX och Operation Ivy är för det mesta ett enda stort "och?" som försvinner i mängden.

Men Millencolin står ut i skatepunkträsket. De har lyckats skapa ett eget och hållbart uttryck i en begränsad genre som aldrig varit särskilt dynamisk.

En bekräftelse på Millencolins styrka är just att de blivit framgångsrika i USA - det går liksom inte att sälja sand till öknen utan att modifiera produkten en smula.

Och de senaste skivorna ger ifrån sig en känsla som skvallrar om att Millencolin förmodligen har sina största stunder framför sig, rent låtmässigt.

Spår som "Kemp" och "Fingers crossed" innehåller kanske inte samma hungriga iver som tidiga "Mr. Clean", men de präglas av något som är svårare att sätta fingret på.

En tyngd och ett självförtroende som kommer sig av att man har en drygt tio år lång karriär, fem plattor och ett ändlöst turnerande i ryggen.

Samma rutin genomsyrar också den här spelningen inför en entusiastisk hemmapublik. Millencolin avfyrar sina snabba skateboardanthems med tryck och samspelt precision.

Men framför allt verkar de fortfarande vilja utvecklas och göra små förändringar inom sina principfasta, musikaliska ramar. Då och då kan faktiskt en sympatisk och skramlig garagenerv skönjas.

Och denna vägran att slå sig till ro både förtjänar och inger respekt.

Millencolin

Markus Larsson