– Jag känner mig som The wrestler

Efter 13 år utanför rampljuset är Persson och hans pack tillbaka

Perssons Pack släppte succéskivor och drog fulla hus på 90-talet.

Sen blev Göran Persson statsminister.

– Det känns som att namnet blev kidnappat, säger Per Persson, 45, om varför han varit tyst i 13 år.

Nu är det kanske inte hela sanningen.

När Per Persson ska förklara varför ett av 90-talets största band plötsligt försvann utan ett spår listar han även några skäl som är lite vanligare i sammanhanget:

– Vi var ett sånt där band som aldrig tog semester, vi bara spelade hela tiden. Normala band kör turnéer i två månader, vi körde året runt. Efter ett tag har man inga normala kompisar, det sociala livet bara förfaller, säger han när Nöjesbladet träffar honom.

Men en viss statsminister med efternamnet Persson får också bära en del av skulden till att bandet tystnade så plötsligt.

”Faktiskt mitt namn”

– Namnet ”Perssons Pack” kidnappades där ett tag. Inom regeringen var det mycket snack om ”Perssons Pack”, om man söker på någon jävla dator kommer det upp massa regeringsgrejer. Då tänker man ”hallå, klantskallar, det var faktiskt jag som kom på det här namnet 1988”, säger Per Persson och suckar.

Lösningen på problemen var att lägga popkarriären på is, flytta hem till Bollnäs, ta en sporadisk kurs på komvux och bilda familj.

Sen gick det 13 år.

– Jag klämde väl ur mig någon låt då och då, men jag gav bort dem till andra artister. Och det blev inte så många låtar. Det funkar liksom inte att hämta ungen på dagis, slänga fram lite korv och potatis och säga ”okej, nu sätter du dig här och äter så skriver farsan en låt”, säger han.

Saknade du någonsin strålkastarljuset?

– Ja, det gjorde man ju. Man var van att få klappar på axeln då och då. Man saknade det där, ”fan, Persson vad du är bra!”. Att få höra det av andra än bara stans fylletrattar.

Skivbolag nappade snabbt

Men det var först när Per Persson träffade gitarristen Love Antell, 28, i fjol som tanken på en comeback började ta form på allvar.

– Love övertalade mig att gå in i studion och spela in några demos. Sen skickade vi runt det till skivbolag, och EMI nappade efter bara några dagar, berättar Per.

Nya skivan ”Öster om Heden” är en återgång till det spretiga, mångfasetterade sound som gjorde Perssons Pack folkkära en gång i tiden.

– Jag tycker fortfarande mycket om The Pogues. Men det finns kvar spår av engelsk punk från 70-talet, och jag älskar Thorstein Bergman. Så det är mycket olika.

– Det är jävligt svårt för mig att sjunga om glamour, men svensk white trash, det kan jag leva upp till. Det är lite det jag skriver om. Jag känner inte så många glamorösa människor, fortsätter han.

Per Persson blir tyst ett tag. Sen tittar han upp och sammanfattar sin känsla av stolthet över att vara tillbaka i hetluften.

– Jag känner mig lite som han Mickey Rourke i ”The wrestler”, säger han och ler brett.