Ständiga repriser på sig själv

Men Peps Persson brinner fortfarande

PEPS BLODSBAND

Äntligen!

(blues,reggae)

Äntligen?

Njae...

Peps Persson hade gärna fått vänta åtta år till med att släppa en ny skiva.

Det hade gjort detsamma.

Och det beror inte på att jag föraktar hans skånska blandning av reggae och blues, tvärtom.

Det är svårt att tycka illa om en artist som fortfarande – efter alla dessa galna år – brinner så starkt för Jamaicas allra mest rotbundna rootsreggae. Det är lika svårt att inte gilla att Peps gör en cover på klassikern ”Pressure drop” (”Stressen knäcker”) eftersom han kan öppna unga människors öron för Toots And The Maytals.

Tack vare ett ivrigt missionerande av framför allt Timbuktu har Peps fått ett rikt statuskapital hos en yngre publik som inte ens var påtänkta när den skäggige gav ut albumet ”Hög standard” 1975.

Och Peps primära betydelse år 2005 är att vara en inspiratör och en symbol för egensinne och originalitet – en sorts förebild för att gå sin egen väg, oavsett vad staten, kapitalet, frisören och grannens gnälliga kusin Ragnar tycker och tänker.

Men rent musikaliskt är inte Peps Perssons finurliga och välmenande jordreggae lika intressant. I den ständigt växande flocken av veteraner som göra ständiga repriser på sig själv förtjänar Persson en pallplats.

”Äntligen!” låter visserligen bra. Blodsbandets stilkänsla är inristad i sten. Eller snarare odlad i Kingston på 70-talet, nånstans mellan Burning Spears bakgård och Augustus Pablos melodica.

Men för att samma 70-tal och alla texter om trångsynta grannar med arabfobi, direktörer som dinglar i fallskärmssnören samt oljemissbrukare ska bli lika relevant som, säg, Timbuktu och The Tough Alliance krävs det en större tyngd, ett mer ilsket djup.

Melankolin i utmärkta ”Tid (för tango)” känns för ensam.

Det mesta är bara, för att låna en låttitel från albumet ifråga, alldeles lagom.

Tjuren Ferdinand nickar gillande under sin korkek...

Markus Larsson