Popveteraner som litar på gamla låtar

HULTSFRED

The Wannadies har stagnerat.

Sensationerna har varit få efter skivan "Bagsy me".

De äldre popbomberna blir därför konsertens självklara och stora behållning.

Wannadies försöker fortfarande proppa sina nya låtar fulla med den vitala powerpopenergi som genomsyrade allting under de första, framgångsrika åren.

Det vill säga från debuten och fram till "Bagsy me" - deras i särklass starkaste platta.

Berusande refränger

Gitarrerna har aldrig lämnat det där pojkrummet som var tapetserat med planscher på diverse punkcombos, The Go-Betweens och Marc Bolan, medan refrängerna och melodierna jämt strävar efter att vara lika berusade som ett tonårshångel.

Men få popband klarar av att konservera sin ursprungliga energi. Det smyger sig alltid in en känsla av rutin och upprepning med tiden.

Och på de senaste skivorna, "Yeah" och "Before & after", kavlar Wannadies ut sina idéer i stället för att spetsa till och utveckla dem. Gruppen står stilla och stampar, oförmögna att få något som enklast kan beskrivas som vuxen indiepop att låta oumbärlig och angelägen.

Trevande och osäkert

Visserligen finns det ett direkt och attraktivt bett i låtar som "Skin", "Uri Geller" och "Nothing more" men de håller inte på långa vägar samma höga klass som en "You and me song", en "Might be stars" eller en "My hometown" - här presenterad i en långsammare, tyngre och mörkare version än den ni hittar på skiva.

Det också något trevande och osäkert i själva framförandet av det senare materialet. Det är som att Wannadies själva inte riktigt litar på att de nya låtarna ska nå ut och skaka om den regnvåta publiken - bandet sparar därför den bästa attacken till finalen.

Imponerande avslut

Kvintetten avslutar nämligen sitt set genom att vräka fram suveräna låttrion "Shorty", "Hit" och "Someone somewhere".

Där visar veteranerna upp en imponerande och samlad intensitet som de sällan lyckas få till på sina album numera.

The Wannadies