En berättelse från kåken

Shynes nya knyter an till rapskivor som skrivits bakom galler

SHYNE

Godfather buried alive (hiphop)

Den här sommaren har det varit svårt att låta bli att prata om fängelser.

På radion spelas Akon och Styles Ps briljanta ”Locked up” dygnet runt.

På gatorna snackar alla om rymlingarna.

Svenska fängelser sägs vara de mest bekväma i världen, hur man nu kan tala om bekvämlighet i sådana sammanhang. Klart är i alla fall att fångarna vantrivs så mycket att de tar varje chans att rymma. Och då kan man ändå bara fantisera om hur det är i amerikanska fängelser.

För fyra år sedan dömdes Jamal ”Shyne” Barrow till tio års fängelse efter en skottlossning där även P Diddy och Jennifer Lopez var inblandade.

Det här är hans berättelse från kåken.

Det är en skiva som knyter an till en lång tradition av rapskivor som skrivits, eller till och med spelats in, bakom galler. Från Slick Ricks ”Behind bars” och 2pacs ”All eyez on me” till G-Unit-medlemmen Tony Yayos senaste mixtapes.

Men skivan har mest gemensamt med den dödsdömde Mumia Abu-Jamals klassiska självbiografi från cellen, ”Live from Death row”. De säger nämligen exakt samma sak: Ni kan fängsla våra kroppar, men inte våra sinnen.

Om Shynes briljanta debut skiva bitvis drunknade i jämförelser med Biggie, bevisar han här att han har betydligt mer gemensamt med 2pac. ”Godfather buried alive” är en mörk skiva, som pendlar mellan just den tatuerade thugattityd och den religiösa sårbarhet som gjorde 2pac så bra. Många av låtarna spelades in innan han åkte in i fängelse, men de är uppdaterade med färska beats.

I Foxy Brown-duetten ”More or less” gör han upp med alla som kallat honom Biggie-kopia: ”I sound like who?/ You all sound like trash”.

I blytunga ”The Gang” använder han samma sparsmakade beat som på Raekwons ”Verbal intercourse” och minimalistisk, kriminell rap har inte låtit så bra på tio år.

Här finns förstås också de där ösiga, Swizz Beatz-producerade fanfarlåtarna som får klubbar att gå sönder. Men de starkaste stunderna är just de mörkaste och mest personliga. I ”Martyr” och ”Shyne” river han ut sitt hjärta och låter det bulta på bordet framför oss. I en hiphopvärld som aldrig varit mer gangstaromantiserande kan den här skivan inte bli annat än sommarens största.

Martin Gelin