We love you, yeah yeah
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-05
Håkan Steen om varför Beatles remastrade skivor är guld värda för en ny generation
Det är lika lätt att ta The Beatles för givna som att kvävas av kulten omkring dem.
Därför är det inte minst paketeringen som imponerar när gruppens samtliga album äntligen kommer i remastrade nyutgåvor.
Skivorna lyfter fram det som verkligen är viktigt – musiken.
Här skulle jag kunna ha skrivit att The Beatles är överskattade och inte längre relevanta, att det är dags att sluta att slentrianmässigt kalla dem världens genom tiderna bästa popband, att de var för duktiga för sitt eget bästa, att det var för lite känsla och för mycket hjärna och att deras stora inflytande och den allmänna högaktningen är kvävande för popmusikens utveckling. Inte minst i England, där alla nya populära popband har sett ut som Beatles ända sedan Oasis slog igenom 1994.
Att hävda att Beatles faktiskt inte var så himla märkvärdiga är den enklaste provokation man kan tänka sig. Och den blir allt mer populär.
Den är dessutom högst förståelig. Allt omhuldande, allt adlande, allt nörderi, alla ”Beatles-timmen”-timmar i radio, alla Mojo-omslag, alla böcker, alla analyser, allt Noel Gallagher-tjat, all ikonisering och romantisering kring John Lennon, alla snustorra Beatles-coverband, alla vaxdockor, utställningar och pastischer och inte minst alla jävla musiklärares och tv-dokumetärers ältande om hur viktig ”Sgt Pepper” var kan lätt trigga igång den sortens känslor.
Men det räcker att lyssna igenom de 14 remastrade Beatles-album som släpps på onsdag för att kunna konstatera hur fel det där är.
För Beatles var ett vansinnigt bra, häpnadsväckande innovativt popband. Jag vill rentav hävda att det är en objektiv sanning.
Det går inte att säga att något av de här albumen hade slagit undan benen på oss om det hade släppts i dag, eftersom samtliga på ett så påtagligt sätt har varit med och format vår idé om popmusik, och det går förstås inte att lyssna med något slags nyktra öron på så klassiska klassiker som ”She loves you”, ”Yesterday”, ”A day in the life”, ”While my guitar gently weeps” eller egentligen på någon Beatles-låt över huvud taget.
Men när man väl gör det, sätter sig ner och lyssnar på skivorna rakt igenom, är det omöjligt att inte slås av hur briljanta de i långa stycken är, och hur
mycket vid sidan av tiden de fortfarande är.
Inte minst för att man så sällan gör det. Lyssnar, alltså.
Beatles är så lätta att ta för givna, man vet att deras musik alltid kommer att finnas där och ägnar i stället sin tid åt annat. Men när man hör en ”Fool on the hill” eller ”In my life” stannar världen åter upp en stund. Det händer varje gång.
På så vis är denna restaurering av Beatles-katalogen – den första seriösa som gjorts på cd – väldigt sympatisk i sin utformning.
För om några skivor hade gått att exploatera på det sätt som blivit så populärt på senare tid – man gör en hel box av något som från början var en vanlig lp med tolv spår – är det ju dessa. Man kunde lätt ha inkluderat tusentals bilder, dvd-filmer och små konversationer från studion, vad som helst, och sålt dessa återutgåvor för 800 kronor styck.
Men vad vi får här är albumen som de var, utan alternativtagningar och demoversioner, med något utökade liner notes i normaltjocka cd-häften, en kort dokumentär i quicktime-format om varje skiva och ett remastrat ljud som inte hemfallit till den komprimeringssjuka som annars är så vanlig i den här sortens sammanhang utan bara låter dynamiskt och klart.
Det är en väldigt tilltalande måttlighet. Fokus sätts där fokus ska vara, på musiken, och en yngre publik får råd att upptäcka skivorna.
Vi som hört dem förr, och kanske lite för ofta tagit Beatles för givna, har sällan haft ett bättre tillfälle att upptäcka dem på nytt.