The Black Crowes strålar av vänlighet

Publicerad 2013-07-07

LÄTTGILLAT LEENDEChris Robinsons röst och vänliga leende lyser upp Karlstad.

KARLSTAD. Vad krävs för att tycka mycket om det här? Samma sak som strålar från scenen:

God vilja.

The Black Crowes är sommarens mest lättgillade headliner. Det är inte en bokning gjord för att locka stora massor: Den är gjord för att en festivalledning har velat se dem i Karlstad. Det har säkert varit mäktigare att få skriva deras namn på planschen än vad det för de flesta besökare har varit att få läsa det.

Showen som det ger kan inte vara mindre komplicerad.

Den är stillastående, välspelad, prestigelös och vänlig. Deras blues­iga rock är av den amerikanskt gungande sort som dricker ljus öl vid bord av kabelvindor.

En kvart av solon

Den lever upp när Chris Robinsons röst får ta plats, som i nedtonat akustiska ”She talks to angels”, och den sjunker djupt när både ”Ballad in urgency” och ”Wiser time” mynnar ut i långa, lågmälda instrumentalpartier.

Minst en kvart av konserten slukas av solon. De tar små ljudkollande pauser, utan att det är mer med det.

Godmodig stund

De plockar det mesta av materialet från 90-talet. De kör ”Hard to handle” pliktskyldigt i slutet.

Allt legitimeras av den tacksamma och glada värmen. Dels från klungan av fans längst fram, dels från den leende sångaren. Han dansar med hållningen hos en som just har gått ut till midjan i en mycket kall sjö. Han sjunger ”By your side”, ”Thorn in my pride” och ”Remedy” briljant. Han leder en godmodig stund som det blir väldigt lätt att bli väldigt trött på.

ANNONS

Följ ämnen i artikeln