Segt, Isaac Hayes

Isaac Hayes

Plats: Berns, Stockholm. Publik: Nästan fullt. Längd: 105 minuter. Bäst: "By the time I get to Phoenix" och "Theme from Shaft". Sämst: Percussion- och trumsolot är groteskt trist.

Spelningen väcker en del relevanta frågor.

Kan Isaac Hayes verkligen iscensätta sina majestätiska soulsymfonier utan att använda stråkar, stora körer och blås? Skulle han inte behöva sitta bakom en flygel i stället för en synt - speciellt med tanke på att han verkar ha svårt att hitta det nödvändiga pianoljudet på sitt instrument?

Svaret är givetvis nej och ja.

Men sånt är bara smådetaljer jämfört med det största problemet: de fingerfärdiga kompmusikerna.

Kvällens percussion- och trumsolo tar aldrig slut. Och det låter fördjävligt. Vill jag höra baskaggesmatter löser jag biljett till Udo Dirkschneider i stället. Och den oerhört utdragna funkavslutningen av "Hyperbolicsyllabicsesquedalymistic" är minst lika absurd.

Det är bättre - mycket, mycket bättre - när Isaac Hayes bara håller en mörk, mullrande monolog om kärlek i inledningen av "By the time I get to Phoenix", eller när han låter en sagolik melodi tala för sig själv i "Never can say goodbye".

Bagatellen "Chocolate salty balls" från tv-serien "South Park" passar dock in lika bra i sammanhanget som kombinationen ketchup och vaniljglass.

Under den låten är det inte en levande soullegendar som uppträder på scen - snarare en dåligt tecknad seriefigur med kockmössa.

Markus Larsson