Förströelse för folkmassorna
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-07
till Robbie Williams
POP Mitt förhållande till Robbie Williams må vara en smula stukat. Vi kom så att säga på fel fot med varandra från början. Kring millenieskiftet var han precis överallt. På Londons paradgata Oxford Street där jag jobbade i skoaffären Clarks fanns det bokstavligt talat ingen annan. I skivspelaren, alltså.
Efter att ha hört Robbie Williams debutalbumet ”Life thru a lens” åtta timmar om dagen i tre månader kunde jag bara instämma med Noel Gallagher om att mannen var – citat – en fet dansare från Take That.
En åsikt jag reviderat ganska lite.
Men det är en lång tid sedan dess, en lång tid sedan ”Angels”.
För Robbie har det varit en berg-och-dalbana i ordets mest hisnande bemärkelse. De senaste åren har sångaren spenderat i Kalifornien där han odlat ett omåttligt intresse för ufos. Nu är han – åtminstone tillfälligt – tillbaka i Storbritannien och åter i sällskap med den gamla låtskrivarkumpanen Guy Chambers.
Tillsammans med producenten Trevor Horn har Williams lyckats med bedriften att göra en skiva som låter större än artistens ego. Glädjande nog för anhängare av post-Take That-perioden står cricketstadiumballaderna som spön i Stoke-on Trents backar. De får som vanligt sällskap av ett mishmash ur den brittiska rockhistorien och en uppvisning i konsten humörsvängningar.
Robbie kan vara partysugen på väg mot Monaco, självömkande blödande inombords, hopplöst förälskad och veteranen som frågar sig vart dokusåpaungdomen av i dag är på väg.
”You know me” är skriven för 50 000 tändare och minst en helikopter.
”Do you mind?” är pliktskyldigt Rolling Stones-rockriv med tillstånd från hälsovårdsmyndigheten.
Och ”Difficult for weirdos” är Pet Shop Boys-plagiatet som håller Alexander Bard vaken om natten av pur avund.
Varken den ganska platta rösten eller de osmidiga textraderna kan hindra känslan av trivsel och vardagslyx.
Robbie Williams åttonde studioalbum vill förena folkmassorna. Slutresultatet är snarare en flyktig förströelse, någonting som alltjämt ackompanjerar julhandeln på Oxford Street när vi lämnar dokusåpans decennium bakom oss.