Finalen – ett hav av svettigt kaos
Publicerad 2011-04-18
Dropkick Murphys
Det finns få anledningar till att ställa sju män och en kvinna på en scen.
En av dessa kallas emellertid Dropkick Murphys.
Och då kan det ju vara helt naturligt att en av dem avslutar spelningen på läktaren.
Vi kan börja just där. I en final som är bland det galnaste jag har sett på svensk mark.
När det är dags för ”Kiss me I’m #!@’faced” gör bandledaren och kreative motorn Ken Casey ett motvalsdrag. I stället för att bjuda upp publiken i en tänkt sceninvasion tar han plats mitt på golvet – och sjunger låten i ett hav av svettig kärlek som bär honom ända till de bakre sittplatserna.
Det är också där, efter cirka 83 minuter av berg och dalar, som konserten går från att vara en nöjsam tilldragelse till att bli något att minnas.
Delad upplevelse
För Massachusettsensemblen har dessförinnan inte gjort ett intryck av solid konsekvens. Repertoaren följer till stora delar den förväntade med inslag som funkar bra och andra som är förvånansvärt skakiga, betänkt gruppens rutin. Det spelas liksom fel här och där. Dansande flickor utgör poänglösa inslag. Jeff DaRosas dragspel tjuter över alla andra inslag när det får möjlighet – och ljudbilden blir emellanåt kaotisk då dussintalet inslag ska jämkas ihop till en presentabel helhet.
Men när gruppen hittar riktning och sammanhållning är den oslagbar. Den tuperar upp irländska tongångar med stolt tuppkamsprakt, låter traditionella visor möta eget material med påtaglig värdighet och får, då den lyckas med sitt ärende, en måttligt elegant sporthall att kännas riktigt trivsam.
Finaltumult
Några exempel på detta är ”Worker’s song”, ”The hardest mile” och ”The irish rover”. Men inget stannar i minnet som det tumult som kallas final.
Snacka om att ”going out in style”.