Fritt, tröttande – och trollbindande
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-07-27
”Drawing restraint 9” innehåller några av Björks finaste sånger på mycket, mycket länge
BJÖRK
The music from ”Drawing restraint 9”
(filmmusik)
Björks musik tar sig allt friare former för varje skiva. Förvisso är det här ett album med musik skapat för partnern, tillika regissören, Matthew Barneys nya film ”Drawing restraint 9”, där Björk även har en roll. Men med tanke på hur fjolårsalbumet ”Medúlla” lät – skivan var helt och hållet byggd på röster och samplingar – känns det här minst lika mycket som ett ”riktigt” Björk-album som den plattan.
Filmen ”Drawing restraint 9” är en konstnärlig berättelse om ”förhållandet mellan självpåtaget motstånd och kreativitet” och utspelar sig på ett japanskt valfångarfartyg i Nagasaki Bay. En, vad det verkar, lika fritt flytande historia som dess soundtrack, där Björk hämtar inspiration från traditionell japansk musik men också fortsätter sina experiment med den mänskliga rösten. Instrumenteringen skiftar från stort orkestrerade stycken till avskalade nummer baserade på allt från samplade viskningar till det uråldriga japanska instrumentet sho.
Som ni förstår gör isländskan inte det speciellt lätt varken för sig själv eller sina lyssnare, och kanske krävs det att man har filmen framför ögonen för att orka ta sig igenom den nästan tio minuter långa orgien i japansk strupsång som går under titeln ”Holographic entrypoint”. Men till skillnad från den ganska jämntråkiga ”Medúlla” gömmer skivan mitt i allt konventionskrossande några av Björks finaste sånger på mycket, mycket länge.
En heter ”Cetacea” och är tre väldigt vackra minuter med Björks röst svävande över spartanska klockspelstoner.
En annan är ”Gratitude”, där indierockmannen Will Oldham och en barnkör (!) sjunger om valar och general MacArthur till ackompanjemang av en solglittrande harpa.
Ni tvivlar, men just där är den här märkliga skivan rent trollbindande.
Håkan Steen