Inspirerar till celibat

Tommy Nilsson har rösten men behöver rådgivare

TOMMY NILSSON

Tiden före nu (pop)

Om riktigt goda sångare brukar det ibland sägas att de kan sjunga telefonkatalogen och ändå röra sina lyssnare till tårar.

Det är en sanning med stor modifikation, inser man när det dyker upp såna här skivor.

Tommy Nilsson har en av Sveriges bästa röster, en blue eyed soul-pipa av klassiskt snitt, som han dessutom lyckats förse med en helt egen ton. Man känner igen den på ett ögonblick.

Precis som Björn Skifs skulle han förmodligen kunna göra utmärkta mogenrockskivor om han bara vågade lite, omgav sig med bättre rådgivare och brydde sig aningen mer om vad som pågick omkring honom, i resten av popvärlden.

I stället sitter Tommy Nilsson fast i något slags märkligt efterhängset 80-talssound, och framför allt i en föreställning om att han är en betydande låtskrivare.

Det är den föreställningen som får låtar som ”Vill du ha sex med mig”, med textraden ”Får jag komma in när du öppnar dig som en vildros”, att hamna på skiva.

Folk har övervägt celibat för betydligt mindre.

Samma med spåret efter, ”God man”. En ganska oskarp social kommentar som i sina förvirrade försök att hitta ett samtida sound vinglar ut i ett ingenmansland nånstans mellan Rammstein och Anders Glenmarks papperskorg.

Resten av skivan håller sig bättre på banan, även om viss varning bör utfärdas till lyssnare som är överkänsliga för mjukmachopop med lättare new age-ambitioner.

Och det ska inte förnekas att ”Amelia” och ”Allt ditt hjärta är” är rätt fina soulschlagerballader eller att ”Kärleken ropar mitt namn” låter som en möjlig radiorockhit.

Men känslan av att Tommy Nilsson kunde göra något riktigt bra om han bara tog in lite låtskrivandehjälp och engagerade en producent med ett annat ljudideal än gamla Mats Ronander-plattor försvinner inte.

För rösten är det, som sagt, alls inga fel på.

Håkan Steen