Vilket party!
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2002-06-28
Manu Chao
ROSKILDE
Världens fest, skulle man kunna säga.
Manu Chao sparkar igång Roskildefestivalen med ett interkontinentalt sväng av sällan skådat slag.
Ni kanske inte visste det men speed metal kommer från reggae. Det slår mig när jag hastar i väg från Hederos & Hellbergs spelning i gula tältet och Manu Chao precis bränner i väg sin första låt.
Det är reggae i överljudsfart, och på håll låter det faktiskt precis som det brukar göra på håll från den orange scenen när thrashiga akter som Megadeth eller Slayer spelar. Smattrande trummor, mullrande bas.
Halsbrytande krockar
Kommer man närmare blir bilden mer komplex. Och framför allt betydligt svängigare.
Fransk-spanske Manu Chao har hållit på med den här sortens mulitikulturella sväng ända sedan 80-talet, då han härjade med sjövilda Mano Negra. Men det är först nu, med andra soloalbumet ”Proxima estacion: Esperanza”, som de stora massorna blivit mogna för hans halsbrytande kulturkrockar till låtar.
The Clash möter rumba, franskt dragspel och spanska gitarrer förirrar sig till ett jamaicanskt bashment. Chao, i fotbollströja, håller ihop det hela genom att hela tiden växla upp och ner i tempo och låta låtarna explodera i en spikrak läktarrefräng precis när folk längtar efter det som mest.
Spretar för mycket
OK, några gånger spretar infallen i väg åt lite för många håll. Men just här, just nu känns det som en rätt tråkig teoretisk invändning.
För en roligare start än så här kunde nog Roskildefestivalen knappast ha fått.
Manu Chao
Håkan Steen