Da Buzz, plattare än en strykbräda

helskärm

Da Buzz lättviktiga europop är en ganska sorglig ursäkt för att ställa sig på en scen.

Trion håller ungefär samma klass som Emma Andersson, Supernatural, Brandsta City Släckers, Herreys och de andra genierna som just nu rockar runt Sverige.

Problemet med spelningen är inte att Da Buzz är enformigare än Status Quo. Dilemmat är snarare att låtar som "Let me love you", "Wanna be with you" och "Wonder where you are" skräddarsytts för att passa ett intetsägande reklamradioutbud - det opersonliga materialet fungerar helt enkelt inte live, trots att Da Buzz förstärker sin landsortsdisco med två gitarrer, en trummis och en tafflig saxofon i händerna på Pier Schmid.

Det blir inte bättre av att bandet uppträder lika flåshurtigt som ett gäng spexande reseledare under en turistafton på Cypern. De försöker bland annat få igång skriktävlingar utan större resultat.

Så när Da Buzz frågar "mår ni bra" en gång för mycket svarar åskådarna längst bak "nä". En recension så god som någon.

Den unga publiken borde ju annars vara en målgrupp som är mottaglig för Da Buzz barnsliga musik, men inte ens de festsugna pojkarna och flickorna står ut. De flesta traskar bort från scenen efter ett par enstaka låtar.

Det finns naturligtvis bättre saker att göra under en skolavslutning än att stå och lyssna på en grupp som är plattare än en strykbräda.

Da Buzz

Markus Larsson