ULF LUNDELL
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-09-28
Lazarus (rock)
Efter att Ulf Lundell bröt sitt mångåriga samarbete med Kjell Andersson har han de facto spelat in skivor med andra producenter. Men han har också väldigt ofta valt att styra skutan helt själv.
Det är, anar man, när han gjort det lite för länge som den här sortens skivor blir till.
”Lazarus” – den sista i den albumtrilogi om ”sex och dålig smak” som under loppet av ett år även givit oss ”OK baby OK” och ”Högtryck” – är en 22-låtars dubbelkoloss, ännu en skiva av stort ekande, om än kanske ovanligt bluesig, Lundell-rock med massiva ordmassor ovanpå.
Ingen säger nej
Allt som tänks ska bli texter, alla texter ska bli låtar, alla låtar måste ut, inget redigeras, ingen säger nej. Tycks det.
Emellanåt är det onekligen rätt bra.
Det vill säga när Lundell inte ägnar sig åt tröttsamma personliga vendettor, slentrianrimmar ”Blind Faith” med ”After Eight”, gör bisarr Bowie-funk om sex eller tjatar vidare om det där kriget mellan kvinnor och män. I de nummer där han faktiskt bemödar sig med att arrangera och koncentrera och verkligen vill berätta – som i episka ”10%”, den naket romantiska ”Tom tank” eller ”Tyst farväl”, ett mäktigt, talat stycke om faderns begravning – försvarar Lundell med bravur sin unika position inom svensk rock.
Han skulle säkert kunna ha gjort det med hela albumet, om någon bara hade fått komma in och säga nej ibland.
Bästa spår: ”10%”.
Håkan Steen