Metallica är taggade & glada

Joacim Forsén

Veteranerna bjuder in fansen som gjorde dem stora till en show där alla får vara med

Så fel man kan ha.

Det är inte setlistan som är den stora behållningen med att låta fansen ­bestämma låtarna.

Det är vad konceptet gör med bandet som ska framföra dem.

Med några minuter kvar till att Metallica ska gå på scen dundrar medlemmarna loss i en högljudd och fladdrig introfilm.

Allt handlar om vad ­”Metallica by request” innebär. Att vi i publiken bestämmer, de spelar. Mitt i alla snabba klipp fladdrar titlarna förbi, grymma outsiders och knappt spelade guldkorn. Om det inte varit ­uppenbart förut så blir det verkligen det nu, vilken chans det är. Eller var.

Demokratisk dröm

För på pappret är det givetvis en vacker och demokratisk dröm för fansen. Om man tycker att de största ­låtarna alltid är bäst.

Med ett facit där få vilda val får plats är det här så klart det slutliga beviset för att de fans som följt bandet sedan det tidiga 80-talet aldrig kommer att vara helt överens med stora massan.

’Sandman’ vinner ändå

Det spelar ingen roll hur många konservativa ”Kill ’em all”-thrashers som skriker om mer material från de första tre, fyra plattorna. ”Enter Sandman” vinner ­ändå. Balladerna blir alltid viktigare än den punköverstyrda metalfrenesi som San Francisco-kvartetten kommer ur. Med det blir den här kylslagna majkvällen i det overkligt publiktäta Gärdet knappast underground-­romantikernas dröm.

Även om inledningen är en omtumlande ”Master of puppets”-tripp är det här framför allt en festivalafton för de fans som förvandlade Metallica till ett av världens allra största band.

Insmickrande koncept

Det skulle vara lätt att skjuta ned det insmickrande konceptet, som när tre låtar blir introducerade av skrålande fans.

Eller ”Sommarkrysset”-­dekoren som då och då dyker upp bakom bandet för att vi ska sms-rösta hem den sista pusselbiten i setet. Men mest känns Gärdet-giget ovanligt otvunget.

Både för att vara Metallica och för ett band på den här nivån rent allmänt. Scenografin är enkel, ljuset förhållandevis sparsmakat och de visuella trixen få.

Stockholmsbesöket blir något annat, inte bara för att konserten på sin höjd överraskar i själva låtordningen. I stället får vi ett ovanligt avslappnat men taggat band.

James sjunger lika bra som han verkar glad. Kanske för att medlemmarna slipper gräla sönder setlistan i logen. Kanske är det den ovanligt familjära stämningen i att ­alla är delaktiga. En känsla av att vi står i centrum lika mycket som bandet. Att ­showen inte är hur mycket ljusriggen kostar. Showen är vi, Metallica och låtarna. Tillsammans.

Metallica

Sthlm Fields, North stage. Längd: Två timmar och 20 minuter. Publik: 51 863 genom grindarna, de flesta är på plats. Bäst: ”Blackened”. Sämst: Att pubfyllot ”Whiskey in the jar” plötsligt seglar upp som vinnare i den pågående sms-röstningen om kvällens sista låtbeslut. Före ”The four horsemen” ...

Så bra var det - låt för låt

Battery

Ljudet är så där härligt festivalslungat som det alltid är i början, men låtens thrashfrenesi går aldrig att stå emot. Aldrig.

Master of puppets

Lite fladdrig ibland, men alltid omtumlande ändå. Inte minst Hetfields vackra soloparti.

Welcome home ­(Sanitarium)

”Master of puppets”-festen fortsätter. Stor insats av ­James. Både som gitarrist och sångmässigt.

Harvester of sorrow

25 minuter senare har vi inte ens passerat 1988. Fantastiskt. Stark och tung version som skvallrar om att den ­borde ­vaskas fram oftare.

The unforgiven

­Stabil och kraftfull. ­Nästan för.

Lords of summer

Mörkret kryper sig sakta på och lyfter ljusshowen och ­låten. Men nya thrashgaloppen fungerar överraskande bland klassikerna.

Ride the lightning

Rå och oväntat 80-talstaggig. Grym sång av James. En av konsertens största stunder så här långt.

Sad but true

Ett sedvanligt monster ­live. En best tung nog att sänka hela scenen genom ­Gärdets gräsmatta.

Fade to black

Börjar svagare än den borde, men tar sig.

... And justice for all

Oerhört mäktigt bara att höra den här storslagna pjäsen. Det verkar ömsesidigt.

One

Gripande svartvit soldatpromenad i slow motion bakom bandet. Kvällens första riktigt visuella nummer.

For whom the bell tolls

Atletkrabban Trujillos stora stund. Som vanligt gjuter han nytt liv i Burtons klassiska basspel. Annars: En dag på jobbet.

Blackened

Ren thrashmagi.

Nothing else matters

Kirk inleder med ett föredömligt skrytfritt och gitarrplockigt solo. Fyra plus bara det, egentligen.

Enter sandman

Säger som min kollega Kling från Helsingforsprotokollet. Bättre än den sönderspelade studioversionen.

Extranummer

Creeping death

Pigg och ettrig.

Whiskey in the jar

Framröstad i sista stund, framför ”The four horsemen”. Synd.

Seek & destroy

Still going strong. Till och med konfettiballonger.