Stel musik - men vilken scenshow

HULTSFRED

Bomber och granater! Rammstein på scen är verkligen en upplevelse utöver det mesta. Synd bara att deras musik inte är lika färgsprakande.

På skiva är de tyska cyborg-rockarna i Rammstein ingen svängig upplevelse. Med ett sound som är lika osexigt som en bultmaskin i Ruhrområdet har de gett oss tre fullängdare och en liveskiva med stelt muskelriffande över programmerade syntbeats.

Men på scen är det svårt att inte fascineras av deras gnistrande show, så explosiv att regndropparna tvingas tillbaka in i de tunga molnen över festivalen.

Redan i och med tredje låten "Sehnsucht" har de bränt upp lika mycket krut som under en genomsnittlig nyårsafton här i Hultsfred och därefter fortsätter festligheterna med oförminskad styrka. I "Bück dich" simulerar sångaren Till Lindemann analsex med en av bandmedlemmarna, innan han drar ner gylfen och kissar på honom. På låtsas förstås.

De överraskar inte

Infantilt?

Jo, det kan jag hålla med om. Men samtidigt är det rätt kul för oss med mindre sofistikerad humor.

Dock, ett av Rammsteins stora problem är att man alltid vill ha mer.

När de har smällt av 20 bomber vill man ha något som smäller ännu högre. När de har eldat upp mikrofonstativen väntar man bara på nästa brasa. På att det ska bli ännu värre och chockerande. Det lyckas de sex tyskarna inte riktigt leverera denna gång. I stort sett alla tricks har vi tidigare sett på scen - från Lindemanns brinnande kläder i programförklaringen "Rammstein" till gitarristernas eldsprutande instrument - och det är svårt att bli förvånad. Alla euro som plöjts ned i produktionen till trots.

Och musiken då? Jo, den är som vanligt. Stel, haltande - och inte alls i paritet med framträdandet.

Rammstein

Mattias Kling