Dags att lägga av The Cure

The Cure

ARVIKA

Samma segdragna deppvisa som i fjol med The Cure.

Bara ännu lite segare.

Det är rentav knappt att poplåtarna funkar.

The Cure spelade på Roskildefestivalen förra sommaren, för att återgälda giget de ställde in efter dödsolyckan året dessförinnan.

Pliktskyldigt

De fokuserade då på sin mest eftertänksamt molltonade sida. En medveten gest med tanke på vad som hänt, trodde jag. Robert Smith sa det till och med själv.

Men så kommer de till Arvika, som festivalens mest celebra besök någonsin (jo, dessa gamla gothkungar har den statusen just här) – och levererar en väldigt likartad föreställning.

Smith jämrar fram sina texter över synthmattor så trötta att de knappt orkar sväva ut ur högtalarna och det är det långsamma, utdragna och allt annat än låtorienterade The Cure som får härja fritt i en och en halv timme.

Sen går de av, kommer in igen och Smith säger ”Pop music now”.

Där efter, precis som i fjol, stänker de iväg ”Inbetween days”, ”Just like heaven” och ”A forest” och vi påminns åter om vilka lysande poplåtar The Cure kunde skriva en gång för länge sen. Och hur oändligt mycket modernare de låtarna känns än allt från två år gamla ”Bloodflowers”. Trots att även dessa nummer kommer i tämligen pliktskyldiga versioner i kväll.

”The fire is out”

Just då inser jag att Robert Smith en stund tidigare formulerat det sannaste som kan sägas om honom och The Cure i kväll:

”I used to feel the fire but the fire is almost out”.

Håkan Steen