För tidigt för de ljusskygga

Primal Scream

ARVIKA

”Har ni goth-konferens här, eller?” undrar Mani.

Bobby Gillespie verkar mest tycka att det är lite för tidigt på morgonen.

Som ni förstår har Primal Scream lite svårt att tända till.

Det är förmodligen inte festivalens fel. När de lyckats boka både The Cure och Primal Scream och det faller sig så olyckligt att båda spelar samma kväll måste de välja.

Tidigt på scen

Två erkänt ljusskygga band, två band där svärtan är central, två band som brukar bygga sina shower på maffigt ljus och låta mörkret runt scenen bli en suggestiv del av helheten.

Några måste spela först, och just i Arvika är The Cure ett betydligt större namn så Bob G och hans härjade män får finna sig i att gå på redan klockan sju på kvällen, när solen som bäst håller på att sänka sig över den värmländska folkparken.

Då dessutom publiken inte riktigt ids gå bananas över Screams högst måttligt publikfriande set – ingen ”Moving on up” men en stadig dos från ”Exterminator” och kommande plattan ”Evil heat” – lackar britterna till och kopplar in autopiloten.

Folk kommer fram och börjar muttra om trötta föredettingar, men jag såg det här bandet i Roskilde för två veckor sedan och då – mitt i natten, för övrigt – levererade de ungefär samma set med en helt annan glöd och intensitet.

Evigt energisk

Så vi ska inte döma ut Primal Scream. Särskilt som de, till stor del tack vare evigt energiske Mani och hans bärande basgångar, trots allt får iväg starka versioner av sånt som ”Shoot speed/ Kill light”, nya ”Rise” och patenterade partyräddaren ”Rocks”.

Men de går på rutin, och det ursäktas bara delvis av den tidiga timmen.

Håkan Steen