Glöder till – ibland

Håkan Steen

Freddie Wadling känns som en kompromiss

The dark flower (Den mörka blomman) (rock)

På förra albumet ”Jag är monstret” sjöng Freddie Wadling låtar på svenska av bland andra Sophie Zelmani, Mauro Scocco, Per Gessle och Jocke Berg och man anar att tanken från skivbolagets sida var att Wadling på allvar skulle kliva in i folkligheten.

Men i intervjuer verkade mannen inte överförtjust i alla låtar och sa rentav att han hellre hade gjort en engelsk skiva.

Med den vetskapen är det svårt att lyssna på denna dubbel utan att få känslan av kompromiss.

En skiva på svenska där Wadling tolkar andra och en på engelska med egna låtar, allt inramat av samma sorts mjuksträva akustiska Johan Lindström-produktion som på förra albumet.

Den svenska skivan rymmer både specialskrivna låtar och covers och det hörs ibland rätt tydligt huruvida Wadling bryr sig eller inte.

När han får ta sig an tyska krautbandet Faust i ”Jennifer, ditt hår brinner”, eller för den delen de t vå Stina Nordenstam-låtarna, låter han engagerad. Men man anar att det inte var hans egen idé att göra Imperiets ”Café Cosmopolite”.

Och även om mötet med Anna Ternheim i hennes ”Du och jag” hör till albumets mer lyckade moment får mängden kända gästvokalister skivan att kännas överlastad på ett lite ängsligt sätt. Som om det inte skulle räcka med Göteborgs mest säregna röst.

Den engelska skivan är snårigare, med bland annat ett 24 minuter långt improvisationsstycke, men ändå albumets stora behållning.

För här glöder Wadling. Inte minst när han får låta sig inspireras av Edgar Allan Poe och bjuda in Magnus Carlson och Ellekari Larsson till den mörktintat mäktiga ”Isolation”.

Bästa spår: ”Isolation”.