Winnerbäck har sneglat på Kent

Markus Larsson

Markus Larsson premiärlyssnar på nya skivan

Winnerbäck har haft många kompband.

Hovet, till exempel.

Men på sin nya skiva verkar han ha anlitat Sveriges största rockband.

Musiken låter som Kent.

helskärm

Det finns flera mått på storhet och popularitet.

Ett av dem är att musikjournalister måste boka en tid, gå till skivbolaget och sitta och förhandslyssna på din nya skiva i ett väldesignat rum tillsammans med ett fat kanelbullar.

Inte många svenska artister ramas in av ett sånt intresse och en liknande sekretess längre. Men Lars Winnerbäck är en av dem.

Winnerbäcks kommande album ”Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen” släpps 21 september och jag hinner bara dra igenom det en och en halv gång innan ­tiden är slut och nästa journalist står på tur.

Naturligtvis är det omöjligt att bedöma hur bra skivan är. Och min Kent-liknelse i början av artikeln är inget annat än, just det, en liknelse. Winnerbäck har spelat in med samma musiker som på förra albumet, ”Daugava”.

Men det finns nåt i produktionen, arrangemangen och texternas vemodiga anslag som påminner om hur Kent lät på skivor som ”Isola” och ”Vapen och ammunition”.

Det är ett tacksamt sound för att tonsätta deprimerade texter om regniga onsdagar, slaskiga trottoarer och den hemska blandningen av ilska, frustration och tacksamhet som brukar dröja sig kvar efter att en kärleksrelation gått sönder.

I låten ”Kedjebrev” finns det några textrader som nästan kan klippas rakt in i Kents ”Dom andra” utan att nån hade märkt nån större skillnad. I ”Berätta hur du gör” har Winnerbäck ett självklart extranummer vars uppbyggnad liknar samma grupps ”747”. Och Jocke Berg nämns i albumets tacklista, vilket naturligtvis känns alldeles självklart.

Utan honom hade Lars Winnerbäcks nionde studio­album garanterat låtit helt annorlunda.