BADLY DRAWN BOY
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-06-17
One plus one is one (rock)
På något underligt sätt kommer Damon Gough – mer känd som Badly Drawn Boy – alltid att vara sin garderob och sin begränsade röst trogen. Han kommer aldrig att spela in den där skivan han med största säkerhet har inom sig – en stor och bultande och erigerad rockpjäs som försöker härma förebilderna Bruce Springsteen och Joe Strummer.
Damon är en liten brittisk farbror med skägg och äggmössa. Han har för länge sedan accepterat sitt öde och musiken blir därefter: försiktig, anspråkslös, blyg och unik. Och han har aldrig låtit lika anspråkslös, blyg och unik som här – och därför aldrig bättre.
På sin tredje skiva – fjärde om man räknar in soundtracket till ”About a boy” – har han lämnat samarbetet med producenten Tom Rothrock och Los Angeles-studion där de spelade in föregångarna ”The hour of bewilderbeast” och ”Have you fed the fish?” bakom sig. Under sex månader har Damon i stället täljt fram låtarna i en studio i Stockport.
Denna studio ligger tydligen bara 15 minuter från Damon Goughs hem. Han jobbar också med kamraten och bolagskollegan Andy Votel och anledningen till att alltihop känns som ett harmoniskt hemmabygge får kanske därmed sin förklaring.
Låtarna landar som vanligt någonstans mellan Elliott Smith, Paul McCartney och Burt Bacharach. Skillnaden från förut är att alla sparsmakade och akustiska hjärtan är befriade från onödiga pålägg. Klockspelen, bjällrorna, trumpeterna, koskällorna och all klaviatur håller sig mest i bakgrunden. De ligger som ett tunt snötäcke över melodierna.
Den som letar efter spår som liknar romantiska komedier som utspelar sig vid jul kommer över huvud taget att bli rikligt belönad. Damons låtar innehåller alltid hoppfulla budskap och ljusa slut, hur förtvivlat mörk själva handlingen än är.
”Year of the rat” och ”Holy grail” skulle, mycket tack vare barnkörerna, ha kunnat tonsätta eftertexterna till filmen ”Love actually”. Och i ”Another devil dies” sjunger Damon om hur änglar får sina vingar när klockor ringer – samma centrala mantra som i Frank Capras ”Livet är underbart”.
Att sedan en låt påminner om Jethro Tull behöver ingen låtsas om.
Markus Larsson