Raserar allt förtroende för Raiden
Publicerad 2013-03-03
Platinum Games lyckades inte rädda Metal gear rising: Revengeance
ACTION Det sägs att tar man en promenad ner till helvetet kommer man på vägen stöta på väldigt många goda föresatser.
Möjligt är isåfall att Hideo Kojima och ”Metal gear solid 2” hänger där i vägrenen.
Efter att ha skapat Solid Snake och kanoniserat honom som en av spelvärldens självklara huvudpersoner gjorde Kojima med ”Metal gear solid 2” en hundraåttiogradig, eller åtminstone nittiogradig, gir: han skiftade huvudrollen till Raiden – en hårfager androgyn anomali i ett universum där alla män pratade med sandpapprade stämband.
Givetvis hatades Raiden omedelbart av alla.
En fjolla, skrek spelvärlden. En fikus!
Uppskruvat som ”Bayonetta”
Så Kojima girade igen.
Redan i ”Metal gear solid 3” skämtades det om en garderobsbögig rysk Raiden-lookalike, och i ”Metal gear solid 4” genomgick han sin totala machomakeover – med cyborgrustning, katanasvärd och mord i sinnet.
Men hur hårt man nu än jobbat med varumärkesvrängningen av Raiden, hur bombastiskt
-uppskruvade mellansekvenser man än vräker på med, så är resultatet detta:
”Metal gear rising: Revengeance” gör mångt mer skada för Raidens trovärdighet än någonsin ”Metal gear solid 2”.
Knappmos och nu metal
Hack ’n’ slash-genrens föreskrifter bryts rakt av: kontrollerna saknar intuition, pareringssystemet är hopplöst otympligt, kameran tränger sig klaustrofobiskt på och gör det omöjligt att få någon överblick.
Detta i en spelgren som nådde formperfektion runt tredje ”Devil may cry”-titeln 2005.
Det dröjer inte många banor eller scener av nu metal-ackompanjerat knappmos innan Raidenhatet glöder starkare än någonsin. Försöken att psykologisera och rota runt i hans känslocentrum gör honom inte komplex, utan får bara karaktärens skissartade personlighet att framgå i all sin intighet.
Kanske såg Kojima vart det barkade hän, för under utvecklingen lade han ner ”Revengeance”, som på något sätt uppstod under annat tak.
Bäst vore om alla bara respekterat gravfriden.
Kristofer Ahlström