Deffad men dryg demondräpare

Publicerad 2013-01-20

Dante är en irriterande slyngel – men DMC: Devil may cry är ändå en suverän reboot

ACTION Vissa människor klarar inte av förändring. Det var något spelutvecklaren Ninja Theory fick lära sig när de visade upp ”Devil may cry”-protagonisten Dantes nya look för något år sedan och kort därpå fick ta emot dödshot från upprörda fans.

Om de tog åt sig av kritiken? Så fan heller.

I inledningen av ”DMC” hamnar en vit golvmopp på Dantes numera mörkhåriga och kortklippta huvud. Efter att ha speglat sig uttrycker han sitt omisstagliga missnöje och skakar snabbt av sig sin ofrivilliga hårförlängning – de klassiska lockarna har fallit för gott.

Mer ful i mun än någonsin

Sju timmar senare skakar jag av mig mina egna tvivel. Ninja Theory må inte ha Capcoms erfarenhet när det gäller intrikata actionspel, men med den här påkostade och läckra rebooten visar det brittiska spelhuset att de kan mäta sig med de bästa.

Dante är fortfarande en nonchalant och uppkäftig slyngel, men den deffade demondräparen är numera ännu mer tonårsjobbig och ful i mun. Det märks inte minst när han slänger käft med bossarna och svordomarna flyger som hagelstormar mellan duellanterna helt okontrollerat. Nog för att de tidigare spelens förolämpningar knappast höll Eminem-klass, men att försöka kanalisera Tony Montanas ande visar sig snabbt vara en värdelös idé.

Lika roligt som ”Devil may cry 3”

Med sin jobbiga attityd ger Dante belackarna vatten på sin kvarn – men det vägs upp av att han rör sig med sån stil och grace att inte ens Bayonetta skulle kunna tacka nej till en dans. ”DMC” är ett underskönt spel med rubbade miljöer som befinner sig i ständig förändring, och efter bara några banor kan man iscensätta attacker så spektakulära att de hade kunnat inviga ett OS.

Spelmekaniken är snygg, smidig och intelligent konstruerad. Röda jätteyxor kan mixas med vita jätteshurikens, gummibandslasson och hagelskott utan större problem, men det är när man varvat spelet och låst upp svårighetsgraden Son of Sparda som fajtandet verkligen tillåts skina. De remixade fiendekonstellationerna gör ”DMC” lika fruktansvärt roligt att spela som en gång ”Devil may cry 3” – även om det är långt ifrån lika omöjligt svårt.

Då spelar det också mindre roll att bossarna är halvdant designade och signalerar sina attacker med både fyrljus och mistlur. Dante har hittat tillbaka till storformen, och lärt oss alla en läxa: döm inte djävulen efter håret.

Jonas Högberg