I höst saknas de givna hitlåtarna i ”Så mycket bättre”

Markus Larsson

En given succé.

Eller?

Blir det här säsongen när frågan lyder - vad är det där för låt?

Allt beror på vem som undrar.

Men ”Så mycket bättre” har tack vare sin popularitet blivit en speciell scen. Programmet når, precis som Melodifestivalen och Allsång på Skansen, alla.

Då kan en artist som har varit jätte i sin genre bli en outsider. Här gäller det att tjusa soffpotatisar som inte är special­intresserade av musik. Ja, det finns underligt nog sådana får i herrens hage, hör och häpna.

I år presenteras det, som min kollega Jan-Olov Andersson redan på­pekat, inga nät som fångar rubb och stubb. Och i förlängningen inte heller några hits som de flesta kan utantill som sin egen armhåla.

Dess­utom går det inte att upprepa den kravlösa och avslappnade tonen från första säsongen. Inte efter två Kristaller för ”Bästa underhållningsprogram” och Septembers folkliga genombrott och Magnus Ugglas ”Jag och min far” och Laleh och otaliga inner­liga hummanden.

I dag är förväntningarna större. Branschen vill ha hits och media vill ha rubriker och artisterna vill ha bokningar. Och eftersom tårar i tv har blivit korv och makaroner och julsemester i Thailand kommer eventuell gråt och darrande underläppar automatiskt att behandlas mer cyniskt.

Men förhoppningsvis baseras inte tittarsiffrorna på igenkänning. Årets ”lag” har en jämnare kompetens och kvalitet än alla andra säsonger. Det är även en sorts fröjd att Lill Lindfors och Ken Ring äntligen får sitta vid samma middagsbord.

”Så mycket bättre” är som ”Stjärnorna på Slottet”, fast med ett musiksegment. Det fina med programmet är att musik presenteras utan alltför mycket pajaskonster och jönserier. Låtar och artister presenteras med ett tilltal som vill underhålla och utbilda.

Konceptet är bättre än TV4. Det är public service.

Termometern

Agnes

En av de finaste talangerna ur ”Idol”-generationen. Letar fortfarande efter ett uttryck som sår ut från mängden, men med rätt tonträff och låtmaterial kan hon bli årets September.

Bo Sundström

Ett tag var Bo Kaspers Orkester ett av Sveriges största band. Jazz. Pop. Visa. Rock. Tom Waits. Kubansk magi med Buena Vista Social Club. Inget verkar främmande för hatten från Piteå.

Ebbot Lundberg

Som frontmage i rockbandet Soundtrack Of Our Lives blev han nästan stor i USA. Gruppen har ett berg av fantastiska låtar. Kunskapen om pop- och rockhistorien är väl dokumenterad.

Ken Ring

På förhand känns Kens medverkan ungefär som hans långa och bråkiga karriär - en oförutsägbar blandning av rå talang, häpnadsväckande dumheter och frispråkiga flygkrascher.

Lill Lindfors

The Lill. Det är lätt att glömma bort vilken bra och modern popartist hon en gång var. Det här blir en påminnelse. ”Du är den ende” är en analog svensk vinylklassiker. Och törs någon tolka onani­stänkaren ”En man i byrån”?

Titiyo

Ett ess. Har hamnat i skymundan på senare år, mycket på grund av att hon valt att hålla låg profil. Alla som hört Titiyos versioner av Sam Cookes ”A change is gonna come” och Bob Dylans ”It’s all over now, baby blue” vet att hon kan göra ”omöjliga” låtar till sina egna.

Ulf Dageby

Svagaste namnet i skaran, på förhand. Men skivorna med Nationalteatern är proggig allmänbildning. Dagebys översättning av Bob Dylans ”Tomorrow is a long time” (”Bara om min älskade väntar”) är en av de bästa svenska tolkningarna genom tiderna.