Daniel, 32, blev förlamad – ingen vet varför

Kenan Habul

För nio månader sedan var Daniel Engman en fullt frisk 32-åring som idrottade, körde motocross och vandrade i fjällen.

I dag sitter han i rullstol och ingen vet vad den mystiska förlamningen beror på.

– Det är fruktansvärt hur sjukvården behandlar mig. Jag vill bara ha en diagnos så att jag vet vad jag har att jobba mot, säger Daniel Engman.

Den 8 oktober förra året vaknade Daniel Engman i hemmet i Kalix med smärtor i händerna. Han kunde inte böja dem, men han åkte ändå till jobbet på en bilplåtslagarfirma i Haparanda.

Där reagerade kollegorna på att händerna var knallröda. De uppmanade honom att åka till sjukhuset i Kalix. Väl där kunde han inte ens kliva ut ur bilen själv.

Nio månader senare är han fortfarande sjukskriven, han sitter i rullstol och han har tappat räkningen på hur många gånger han varit hos olika läkare.

Förlamad utan diagnos

Men än i dag vet han inte vad han lider av.

– Att inte ha en diagnos är det värsta som finns, säger Daniel Engman på telefon från sin särbos Sofia Källs hem i Luleå.

Det är hon och hans föräldrar som ser till att han kan klara vardagen.

Han behöver hjälp med att klä på sig, gå på toaletten, till och med att leka med sina egna barn.

– Min son är ett och ett halvt år, jag har missat nio månader av hans liv, berättar Daniel.

Det var tidningen Norrbottens-Kuriren som först uppmärksammade Daniels fall.

Många sjukhusbesök

Daniel har i månader skickats fram och tillbaka mellan olika vårdinrättningar i Norrbotten, utan att någon har kunnat sätta en diagnos på honom.

När han i oktober förra året insjuknade flögs han med ambulansflyg till Norrlands universitetssjukhus i Umeå.

Där röntgades ryggen och ett ryggmärgsprov togs. Sedan bad han om att flyttas till sjukhuset i Luleå, för att vara närmare barnen.

Han påstår att Neurorehab vid Sunderby sjukhus i Luleå vägrat ta emot honom, trots remiss från sjukhusets egen akutläkare.

Först månader senare fick han komma dit.

En läkare ordinerade medicinsk rehab, bara för att en annan läkare skulle skicka honom till neurologisk rehab.

Han skulle också få träffa en psykolog för att prata om livet som rullstolsburen.

När han i början av juli tuppade av tre gånger under en kväll och kräktes skickades han med ambulans från akuten i Kalix till Luleå. Hans föräldrar krävde att han skulle fortsätta vidare till Umeå, men läkarna i Luleå vägrade, enligt Daniel Engman.

– Jag kan inte tro att det kan gå till så här i Sverige idag, säger han.

”De vägrar lämna ut min journal”

Han vill komma till specialister i Umeå eller ett annat sjukhus. Men i Umeå kräver läkarna att han först undersöks i Luleå. I Luleå påstår man att han redan blev undersökt i Umeå, när han flögs dit i oktober förra året, och att det i hans journal står att han inte har en neurologisk sjukdom.

– I Luleå vägrar de till och med att lämna ut min journal till mig så att jag kan läsa vad som står där, hävdar Daniel.

Kristina Myhr-Eriksson är verksamhetschef för kompetenscentrum Internmedicin och geriatrik vid Sunderby sjukhus.

På Kurirens fråga om det händer att patienter nekas vård där med motiveringen att de redan blivit undersökta i Umeå svarar hon:

– Det kan vara så när man bedömer remissen att man ser att patienten har genomgått en väldigt utförlig utredning. Då får man bedöma vad vi kan tillföra.

Hon lägger till:

– Om allt redan är gjort inom en rimlig tid, då har vi inget att tillföra patienten. Sedan har man alltid rätt till en andra bedömning av läkare, säger Kristina Myhr-Eriksson.

”För ung för att sitta i rullstol”

Daniel levde ett aktivt liv. Han idrottade, körde motorcross och snöskoter, klättrade och vandrade i fjällen.

Nu tillbringar han dagarna i rullstol.

– När jag mådde som sämst kunde jag endast vicka tummen.

Han ställer upp och berättar offentligt om sitt fall i hopp om att han ska få en ordentlig undersökning.

– Jag är alldeles för ung för att sitta i rullstol utan att veta varför, säger Daniel Engman.