Jag har pussat Brett Anderson
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-01-24
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
På 90-talet fanns det en musikgenre som hette ”indie”. Den finns väl kvar nu med, men nu verkar den heta ”emo” och vara annorlunda.
Det var från England själva indien kom med band som Blur, Verve, Pulp och sist men inte minst Suede! Suedes sångare hette Brett Anderson och var alla indiekillars stora förebild.
Brett var blek, skitsmal och hade en lång, svartfärgad lugg som hängde över ögonen, och han var såååå snyyyygg, tyckte vi alla indietjejer i våra tuperade svarta pagefrillor, 60–70-talsklänningar och små handväskor. Det var om Brett vi drömde!
Tillbaks till 2007. I lördags var det P3 Guld-gala och jag var en av prisutdelarna. Det var en galet nervös och stressad dag, och det kändes som om Stockholm hade flyttat till Göteborg.
Kändisar överallt. Mest riktigt kreddiga musikerkändisar som Lars Winnerbäck och Ola Salo. Radio och tv, smink och rep.
När alla förberedelser var klara började kvällen med ”förmingel”. Alla inblandade samlades, uppklädda till tänderna, i en lyxig hotellokal och det var champagne, musik och fotografer.
Lite förvirrad står jag och smuttar på min champagne samtidigt som jag smygkollar lite på alla kändisarna. Plötsligt går en våg genom hela min kropp. Mitt synfält krymper till tunnelseende och jag känner hur mitt hjärta flyttas upp två decimeter. Adrenalin och nästan chock.
Jag ser honom, på andra sidan rummet, i en ljuscirkel från en tv-kamera står han. Min idol, min dröm. Brett Anderson. Trots att det var länge sen är känslorna som nya och starkare än nånsin. I samma land, samma stad, samma rum! 20 meter bort!
Min mobil surrar, ”Henriksmob” står det i displayen, min storebror ringer, som i en dimma svarar jag och allt jag kan säga är:
– Brett Anderson är här, vad ska jag göra? Jag vill pussa honom.
Omedveten om konsekvenserna säger han bara:
– Ja, men gör det då, du lär ju knappast få fler chanser.
Jag är som en robot när jag går genom rummet, när jag tränger undan människor i min väg, den mjuka mattan mot mina lackpumps. Sen, Brett, Brett pratar engelska i intervju, närmre, hans bleka hud, närmre, hans svaga doft, närmre, min läppstiftsmun mot hans kind.
Smack! Brett tittar förvånat på mig när jag går därifrån.
– Hello? är allt han får ur sig på vackraste brittengelska.
Jag gjorde det! Jag har pussat Brett Anderson.
Fy fan vad pubertalt.