”Dansen hjälpte mig”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-11-16
Många nya moment i Lidbergs liv efter brottningen
Han gick från världens bästa brottare till dansfavorit hos hela svenska folket.
I dag har han så många järn i elden att han måste planera varje dag med penna och papper för att ha koll.
För Punkt SE berättar Martin Lidberg, 34, om karriären, tankarna kring OS och varför han längtar efter att kräkas i en backe.
Du la ner en framgångsrik brottningskarriär för att ställa upp i ett jippoprogram. Hur var omställningen?
– Det var underligt. Från att ha varit den där stora starka brottaren så står man där i paljetter och var och varannan unge vet vem man är. Man är världsmästare i brottning, och så är man med i ett underhållningsprogram och då tar allt enorma proportioner.
Är du nöjd?
– Dansen har hjälpt mig väldigt mycket. Jag hade ju tankar på att lägga ner brottningen och jag vet att många idrottare känner en enorm tomhet när de slutar. Det problemet slapp jag. Men mot slutet längtade jag till källarlokalen. Dansen var ju en tävling och jag ville vinna, så jag rörde inte en skivstång på åtta månader för att bli så smal och smidig som möjligt och jag kände att jag höll på att tappa min identitet.
I dag håller du föredrag, tränar brottare, hjälper simförbundet och fotbollförbundet, skriver böcker och driver företag. För en vanlig människa känns det smått schizofrent ...
– Hahahahaha.
Nämen seriöst ...
– Jomen det är ju nånting man lärt sig från idrotten. Jag gillar högt tempo.
Du måste ha många bollar i luften för att må bra?
– Ja, men sen har jag lärt mig var mina gränser går. När jag separerade 2001 och stod där med företag, barn och en elitkarriär, det var den värsta tiden i mitt liv. Jag sov två-tre timmar per natt och mådde inte bra. Mitt liv efter det året är som en semester.
Hur ser en vanlig dag ut i Martin Lidbergs liv?
– Jag går upp tidigt. Sedan sätter jag mig ner och skriver upp vilka samtal jag måste ringa, och på andra sidan pappret vad jag behöver göra under dagen.
Saknar du inte brottningen?
– Jo. Kicken när det går bra är svår att vara utan. Och att trötta ut kroppen maximalt, att ligga i en backe och spy av utmattning. Till och med det kan jag sakna.
Hur är det att leva utan gemenskapen i landslaget?
– Klart man saknar det. Brottning är en sport med väldigt starkt kamratskap. Jag tror det är mycket att vi har kroppskontakt, vi är vana vid beröring och att sträva åt samma håll.
Saknar du det tillräckligt för en sista satsning på OS?
– Nej, det finns inte. Jag lever ett bra liv i dag och den tid jag har vill jag satsa på mina barn. Sen vann jag EM-guld precis innan jag la av och det känns rätt att sluta på topp. Så att det är det folk kommer ihåg.