Sjukhuspersonalen flydde i panik – aldrig sett krigsskador förut
Två attacker om dagen mot sjukhus: ”Värsta scenariot”
Uppdaterad 2022-03-26 | Publicerad 2022-03-25
KIEV. På en sekund vändes allt upp och ned på sjukhuset mitt i Kiev.
Personal som aldrig förr hade behandlat krigsskador stod plötsligt öga mot öga med sönderslitna ansikten – och flydde själva i panik.
– Vi insåg att det var vår nya verklighet som kommit för att stanna, säger en av dem som blev kvar, chefsläkaren Aleksandr Ivanko, 46.
Redan under krigets första dag rullade de första patienterna in på bår på Kyiv City Clinical Hospital 1.
Chefsläkaren Aleksandr Ivanko, 46, säger att det är svårt att överraska honom efter 23 år i yrket. Han har hjälpt till att behandla sårade från östra Ukraina sedan 2014, eftersom de har mer resurser här jämfört med ute i landet.
Men de flesta ur sjukhuspersonalen hade ingen erfarenhet av krig sedan tidigare.
De var inte redo.
– Det kom in patienter med öppna skotthål, rakt genom ansiktet på folk, från dag ett. Många såg skadorna och vägrade – de bara flydde i panik, och lämnade landet. De insåg att det var vår nya verklighet som kommit för att stanna, säger Aleksandr Ivanko.
Han sliter med sin förminskade personalstyrka sedan dess.
”Kämpar för sitt liv”
På intensivvårdsavdeningen är det knäpptyst. Allt som hörs är det rytmiska pipet från apparaterna och snabba steg i korridoren.
En 68-årig man ligger på sjuksängen närmast fönstret. Han har bandage över halva ansiktet, syrgas och tio olika slangar till kroppen.
Vitaly Korchak, läkare på intensivvårdsavdelningen, vakar vid fotänden.
– Han hamnade mitt i raketregnet och fick enorma splitterskador, säger han om mannen i sjuksängen.
– Nu kämpar han för sitt liv.
Kraniet öppnades. Hjärnan, ett öga och käken har genomgått flera operationer. De vet inte om han kommer klara sig.
I ett rum i närheten sitter Svitlana Khalilova, 55, på sängkanten. Hennes hår är grovt avklippt i hast inför alla operationer hon tvingats genomgå.
Mamman dog framför hennes ögon
För två veckor sedan var hon hemma hos sin mamma, inte särskilt långt från Brovary, en förort till östra Kiev, där intensiva strider pågår mellan ryska och ukrainska styrkor.
Plötsligt dundrade en raket rakt ner i huset. Svitlana såg sin mamma slitas i bitar av explosionen. Rakt framför henne.
Nu är hon så traumatiserad att hon knappt kan prata, säger läkarna.
Med små viskande ord berättar hon för oss.
– Jag lever fortfarande. Men det har varit svårt, fysiskt och mentalt. Jag förlorade henne, min enda mamma.
Efter attacken gömde sig Svitlana i en hålighet under jord, eftersom området fortsatte utsättas för ihärdiga bombanfall.
Ensam, utan mat och vatten.
Hon räddades först efter flera dagar.
Nu har hon skadat foten, huvudet och har fått två hjärtattacker av stressen.
Chocken kanske är värst, säger personalen.
Entrén vaktas av militärer
Varenda fönsterruta på sjukhuset har tejpats kors och tvärs. Om explosionerna når hit hoppas man att tejpen ska stoppa rutorna från att splittras i tusen bitar över patienterna.
– En kväll, när jag sov här, vaknade jag av att fönstren skallrade. Det var en stor explosion nära sjukhuset, den största hittills, berättar Aleksandr Ivanko.
På avstånd hörs mullret från smällar i utkanten av Kiev. Sjukhusets närhet till striderna Brovary-området har gjort att de får många skadade hit, både militära och civila. Den senaste månaden har sjukhuset tvingats ställa om sin verksamhet helt och hållet.
De civila har ofta splitterskador efter raketer, glaskross i hela kroppen. Många har blivit skottskadade.
Hur många krigsskadade de behandlar är hemligt.
Just nu är Aleksandr Ivankos oro att frontlinjen ska flyttas närmre. Kanske till och med nå sjukhusområdets väggar. Entrén vaktas av militärer.
— Det skulle vara värsta tänkbara scenario. Vi skulle mycket väl kunna hamna i stridernas epicentrum. Men det är ingen idé att älta innan det är ett faktum.
Inga lediga dagar
Läkare och sjuksköterskor som är kvar har inga lediga dagar och lämnar aldrig sjukhuset. De turas om att ta korta sovstunder i vilrummen.
De har ingen strategi för framtiden, säger Aleksandr Ivanko. De måste bara ta det dag för dag.
– Ser man hur ryssarna agerat i sin krigsföring i Groznyj, Aleppo, Mariupol, finns ingen logik. De förstör allt i sin väg, och verkar attackera helt slumpmässigt. Målen ändras varje dag.
En av hans största rädslor just nu är att personalen inte ska orka länge till, och att sjukhusets elförsörjning ska sättas ur spel.
”Vet inte vad galningen i Moskva tänker”
Det är inte heller helt omöjligt att de själva blir ett mål: Han har sett hur andra sjukhus blivit attackerade och ligger i ruiner runtom i landet.
Världshälsoorganisationen, WHO, har under krigets första månad rapporterat 64 attacker mot vårdinrättningar i Ukraina.
Mer än två per dag.
– Just nu har vi allt vi behöver – men allt kan ändras snabbt. Om fem sekunder kan det komma en raket, rakt hit, mot oss här på sjukhuset, och vi alla är döda.
I fjärran dånar explosionerna vidare. Snart måste han rusa till nästa operation. Aleksandr Ivanko sätter händerna i rocken.
– Vi vet inte vad galningen i Moskva har i huvudet. Därför kan vi inte bereda oss på vad som komma skall. Men så länge vi har sjukhusväggar kvar kommer vi fortsätta kämpa.