”Hoppas vid gud att det inte blir krig igen”
Uppdaterad 2023-06-07 | Publicerad 2023-06-06
MITROVICA. Bagaren Fazile Ahmeti, 57, har sett oroligheter blossa upp i norra Kosovo i över 20 år.
Varje gång väcker det mörka minnen av kriget som utspelade sig här på 1990-talet.
– Jag hoppas vid gud att det inte blir krig igen.
– Sverige! Ropar hon och ler när vi stiger in i det varma bageriet i norra Mitrovica.
– Hej! Jag heter Fazile Ahmeti!
Den glada 57-åriga fyrabarnsmamman kan fortfarande lite svenska efter de två åren på 1990-talet då hon och familjen lämnade dåvarande Jugoslavien och sökte lyckan i Ånge.
– Jag älskar verkligen Sverige, säger hon.
Men ensamma kvar i hemlandet fanns svärföräldrarna. 1994 kom familjen tillbaka. Både till dem och snart också till brinnande krig.
”Hade ingenting”
– Vi klarade oss genom fattigdom, genom krig, vi hade ingenting. Även efter kriget hade vi det svårt, eftersom vi bodde här i norr. Fem–sex gånger bombade serberna mot vårt gamla hus.
Liknande historier går att hitta överallt här i Mitrovica, en förvisso multietnisk stad där både kosovoalbaner som Fazile Ahmeti, och kosovoserber bor, men där gränserna också är mycket tydliga.
En bro över floden Iber skiljer de norra och södra delarna och till stor del också kosovoserber från kosovoalbaner. Bron har blivit symbol för den konflikt som också har sitt centrum här, i fyra kommuner i norra Kosovo. Här har den kosovoserbiska gruppen länge dominerat, och även styrt genom borgmästarposten. Fram tills i princip hela gruppen sade upp sig från jobb och befattningar inom den offentliga sektorn i november förra året, i protest mot den kosovoalbanska regeringens agerande mot minoritetsgruppen.
”Gör ingen skillnad”
Och så utlystes nya borgmästarval i april, som kosovoserberna bojkottade. När de kosovoalbanska borgmästarna, som valdes av knappt 4 procent av de röstberättigade, skulle installeras, slutade det i våldsamma sammandrabbningar.
Fazile Ahmetis bageri ligger precis norr om bron. Det gör att både kosovoalbaner och kosovoserber beställer mat här, säger hon.
– Har de väl smakat min mat så kommer de tillbaka, säger hon stolt.
– Jag gör ingen skillnad på någon av mina kunder. För mig är alla lika. Titta, jag har menyer på både albanska och serbiska! Jag har lärt mig lite serbiska också.
”Spänningarna ökar”
Hon berömmer sina kunder. Betonar att också kosovoserberna kommer tillbaka med plåtar och formar som maten levereras i.
Märker du av när oroligheter händer, som protesterna utanför kommunhuset i Zvecan nyligen?
– Ja, självklart. Spänningarna ökar när sådant sker. Men de flesta av mina grannar är inte serber från Mitrovica, de är från andra ställen. Jag tror att det är de personerna som kör runt i sina bilar och spelar hög musik. Man märker av att det är spänt.
Det där med musiken har även vi märkt på plats i de fyra kommunerna, som alla ligger nära varandra. Högljudd nationalistisk serbisk musik har blivit en protestmetod. Ett sätt att, med fredliga medel, få fram sitt budskap. Ofta deklarerar sångerna att Kosovo tillhör Serbien. Serbien har inte erkänt Kosovos självständighet, som utropades 2008.
”Inte skapa obehag”
Precis som frisören Faton ”Tonni” Hyseni berättade så kom det knappt en enda kund till bageriet förra måndagen, när de våldsamma sammandrabbningarna skedde i Zvecan.
Det tog någon dag, sedan började de droppa in igen.
– När det händer delar vi på oss, det blir att man separerar från varandra. Sedan går det sakta tillbaka till det normala. Vi bor här, de bor här, säger Fazile Ahmeti.
– Det är ”business as usual”. Det är som om ingenting har hänt.
Det kan verka märkligt för en utomstående, att inte prata om en så spänd situation, varför tror du att det är så?
– Jag vet inte. Jag pratar inte om politik. Jag har ett företag, jag bor här, jag har grannar. Det handlar om att inte skapa obehag.
”Finns en rädsla”
Men känslor dyker förstås upp.
– Ibland kommer det äldre damer hit och pratar om sina problem. De gråter, och jag tröstar dem.
Hon säger det inte rakt ut, men det blir tydligt att hon pratar kosovoserber.
– De är vanliga människor, och de har sina problem precis som vi. De tycker inte heller om människor som skapar problem.
– De brukar må bättre när de äter min mat, säger hon och ler.
Hur känner du själv när det blir oroligt här?
– Det finns en rädsla. Inte för att något hänt eller så, men det finns en rädsla. Det är faktiskt utmattande.
Blir generad
Kan det bli krig igen här?
– Jag hoppas vid gud att det inte blir det igen, inshallah. Vi har redan gått igenom krig, vi vet hur hemskt det är. Så jag hoppas verkligen inte det.
Hon är ödmjuk, Fazile Ahmeti, och blir lite generad när vi påpekar att hennes bageri skulle kunna ses som ett steg mot en fredligare relation mellan kosovoalbaner och kosovoserber.
Hon har inte tänkt på det viset, säger hon.
Hur känns det att höra?
– Det är som det är. Vi måste ju leva här tillsammans. Vi är ju grannar.
