2000-talets polarhjältar

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-08-28

De klassiska upptäckarna besegrade naturen – i dag ser vi naturen besegra oss

SUMMIT STATION, Grönland

Vad är det för människor som frivilligt tillbringar åratal i den arktiska ensamheten och kylan?

Ta Jake Speed från Kalifornien, som i mars 2005 kom hit till Summit Station högst upp på den grönländska inlandsisen.

Han anlände i stort sett direkt från Sydpolen, Jake är den enda människa som tillbringat fem vintrar i rad där.

Sedan dess växlar Jake mellan Grönland och Sydpolen och denne 37-åring verkar fullkomligt normal, precis som den handfull andra personer som befolkar Summit Station. Det som förenar dem är kärleken till ensamheten, och gemenskapen mellan de få som valt ensamheten.

– Jag skulle bara vara på Sydpolen en sommar. Men direkt jag kom dit blev jag kär i miljön och utmaningen.

Det fanns regler för hur länge personalen fick stanna i polarmörkret. Få hade stannat en hel vinter, det var uteslutet att bli kvar två. Det är för psykiskt påfrestande.

Jake bearbetade systematiskt ledningen för forskningsstationen, och till slut hade han slagit rekord.

– Sydpolen var mitt hem. Jag hade sex till två månaders semester per år och då reste jag till Nya Zeeland och sådana platser. Hur länge jag var på polen? Jag slutade räkna efter 60 månader.

Toppen på den grönländska inlandsisen ser precis ut som Sydpolen, säger Jake. Snö. Is. Men snökristallerna är annorlunda. Det är mycket mer vatten i den grönländska snön, vilket beror på värmen. På sommaren kan det – någon enstaka gång – bli ända upp till nollgradigt på Summit Station, fast temperaturen ligger oftast på mellan tio och tjugo minusgrader.

Jake sitter i ”Gröna huset” på forskningsstationen. Det är några hopslagna containrar som innehåller sjukstuga, laboratorier, förråd och minimala hytter.

Han är servicetekniker, lång, skäggig, gladlynt och gänglig snarare än muskulös. Han är en modern efterföljare till de legendariska polarforskarna.

Från 1600-talet och in på 1900-talet åkte de skidor och hundsläde, seglade, flög ballong, gick, stapplade och kröp fram på snön och isen. De blev vansinniga av utmattning. De svalt och frös ihjäl. Robert Peary, som 1909 var den förste att nå Nordpolen, amputerade sju förfrusna tår i en igloo men övervägde aldrig att ge upp.

Hur kan jag jämföra Jake Speed, där han sitter i Gröna husets värme, med Peary?

Dessa människor har samma kärlek till den vita monotonin, till naturens skönhet och styrka, till sommarens ständiga ljus och vintermörkrets förlamande kyla.

Det går inte att jämföra Jake Speed – eller någon annan på Summit Station – med moderna ”äventyrare” som ensamma åker skidor till Nordpolen och sådant.

Jake har, precis som de klassiska polarforskarna Peary, Fridtjof Nansen och svensken Salomon Andrée (som omkom när han försökte flyga ballong till Nordpolen), ett syfte högre än värkande muskler och kalla tår.

De klassiska polarforskarna reste till isen för att besegra naturen. Ryssen Stepan Makarov, till exempel, skrev i slutet av 1800-talet:

”Det påstås att Ishavets torosser (isvallar) är obetvingliga. Detta är fel. Torosserna kan betvingas – obetvinglig är endast människans vidskeplighet.”

Makarov gjorde två grundligt misslyckade expeditioner i Norra ishavet.

Jake och jag går ut i den klara kylan på Summit Station. Ett bländande ljus.

Här, på den mest ogästvänliga av alla platser, lever en handfull män och kvinnor i relativ bekvämlighet.

De har snöskotrar och uppkoppling på internet via satellit; här finns ett par hus, bostäderna består av tio små gula tält där, okej, kravet är att sovsäckarna klarar 40 minusgrader.

Ett litet vindkraftverk och några dieselgeneratorer ger ström. I samlingsrummet i Stora huset räknar jag till 23 sällskapsspel varav två Monopol. Det finns 15 sorters te. Espressomaskin. Aluminiumburkarna samlas ihop för att återvinnas i New York, panten går till ett barnhem.

Efter varje måltid serveras en tung efterrätt och det är större risk att bli fet än att magra.

Om någon blir sjuk kan han eller hon hämtas nästa dag av ett Herculesplan som landar med skidor på snön.

Vilken skillnad mot de gamla polarforskarna som sköt sina hundar för att få mat, vilken skillnad mot Nansen som tvättade sig i varmt björnblod och skrapade huden ren med kniv.

Kan människans seger över naturen bli mer överväldigande?

Men Jake och hans kolleger är inte här för att betvinga naturen utan för att försöka förstå hur naturen besegrar oss.

Jorden blir varmare, isarna smälter. Men hur snabbt kommer de att smälta, och vad gör det med oss?

De vetenskapliga polarfärderna för hundra år sedan var ett slags fälttåg mot naturen. I dag är de en försvarslinje, inte mot naturen utan snarare mot människans dumhet.

– Jag får komma till unika platser och bistå världens skickligaste vetenskapsmän, säger Jake. Jag har en uppgift.

– Vi har förmodligen redan påverkat atmosfären så mycket att vi inte kan stoppa klimatförändringarna, säger Sandy Starkweather, vetenskaplig projektledare på Summit Station.

Hon har tillbringat sammanlagt över 80 veckor här uppe och talar om människans ”arrogans”. Jo, hon har en viktig uppgift. Men när det kommer till de personliga skälen har Sandy samma som Jake och alla andra jag talar med.

Luften. Ljuset. Friheten i ödsligheten. Den ständigt drivande snön.

Följ ämnen i artikeln