”Jag trodde mamma sov”
Uppdaterad 2012-05-03 | Publicerad 2011-03-11
146 barn har förlorat sin mamma För 102 barn var det pappa som dödade 46 barn var hemma 19 barn såg det hända 6 barn hittade sin döda mamma
MORDET Anne Karlsson, 48, sparkades och stampades ihjäl av sin pojkvän 2004.
DOTTERN Var 13 år när hon hittade sin mamma död i hallen.
NU Har fyllt 20 år, bor hos pappa, snart färdig med yrkesutbildning.
”Jag trodde att mamma sov och försökte väcka henne. Sedan kom polisen och satte mig i polisbilen. Jag tror de frågade om jag kunde gå tillbaka och ta hand om hunden. Men det klarade jag inte.
På polisstationen tog de fram en kamera och spelade in det jag sa. Det har jag tänkt på efteråt, att de inte väntade. Min pappa hade inte kommit än. Jag var så himla ledsen och chockad men försökte berätta så gott det gick.
Det tog nog tre år innan jag kunde prata ordentligt, och då var min bror viktigast men även pappa, farmor och farfar.
En gång gick jag till BUP. Jag minns två damer som frågade ”hur mår du?” om och om igen men det kändes inte som att de visste vad jag varit med om. Jag vägrade gå tillbaka.
Jag växte upp fort. Jag blev en tjej som tog ansvar hemma, jobbade på helgerna och bryr sig mycket om vännerna och familjen. För det har jag lärt mig, att inte ta folk för givet.
Varje dag tänker jag på mamma. Hur det hade varit att ha en mamma i dag. Dåliga minnen tänker jag knappt på, bara hur otroligt snäll hon var. Jag vet inom mig att hon är stolt över mig och min bror.”
MORDET Lisa Löf hade fått vårdnaden om barnen när hon dagen före julafton kvävdes till döds.
DÖTTRARNA Var tio och elva år när de fick veta att pappa dödat mamma.
NU Ska fylla 15 och 16, bor i familjehem och går i grundskolan.
”När pappas sambo berättade att mamma var död började vi att gråta och det kändes overkligt. Svårast var att förstå varför pappa gjorde det. Det är knappt vi har förstått än.
I början sa familjen inte riktigt sanningen, inte de som stod på hans sida. Vi placerades i fosterhem och det var bra för oss att få flytta. Här fick vi stöd. Vi kunde prata fritt och hur mycket som helst. Vi gick till psykologer, det var också bra.
Våra kompisar förstår oss, de vet varför vi är nere ibland. De säger: hur orkar ni prata om det? Men det är ju det som känns bra, att få prata.
På sätt och vis förlorade vi både mamma och pappa. Nu var det länge sedan vi pratade med pappa. Han beter sig som om det aldrig hade hänt.
Vi har pratat om vi kan förlåta honom, men det är svårt att veta. I så fall måste han erkänna. Någon gång ska han få den chansen och sedan får vi se om vi vill ha mer kontakt med honom.
Vi pratar mycket om mamma, hur snäll hon var, att hon alltid tänkte på andra."
MORDET Irena, 30, sa nej när pojkvännen friade. Han sköt henne och sedan sig själv.
DOTTERN Var elva år och hemma när Irena mördades av ex-pojkvännen.
NU Är 15 år, bor hos sin pappa och går i nian på högstadiet.
”Mamma hade träffat en man som hon trodde var bra, men hon gjorde slut. Han kom hem till oss. Jag kollade på ”Top model” och de började tjafsa. Jag glömmer aldrig hur han sparkade henne och tryckte upp henne mot väggen.
Hon kröp på golvet och skrek. Jag bad honom ”snälla sluta”, jag var alldeles svettig.
Efteråt satt vi i soffan, mamma skakade så att benen hoppade. Jag ringde min pappa. Han var där på tio minuter. Pappa försökte prata med honom, lugna honom.
Jag vet inte vem som ringde polisen. Jag såg honom skjuta med pistolen men jag såg inte när hon träffades. Polisen grep tag i mig och tog mig därifrån.
När jag satt i ambulansen fick jag en nalle av en tjej, hon sa att vad som än hände så skulle jag klara mig. På sjukhuset tog de med mig in i ett rum. Det lät så äckligt när hon sa ”din mamma är död”.
Första året i skolan visste mina kompisar vad som hänt, men jag har flera gånger ljugit och sagt att mamma är bortrest när kompisar frågat. Jag orkar inte säga sanningen.
Jag tänker på mamma varje dag, under sängen har jag en skokartong med massa fotografier. Jag saknar hennes sällskap. När hon sa ”jag är här för dig” eller hur hon brukade leka med mitt hår.”
Behöver du hjälp? Hit vänder du dig?
Om du är barn
Bris – Barnens hjälptelefon: 116 111
Eller mejla och chatta anonymt via www.bris.se.
Om du är förälder
Rädda Barnens föräldratelefon: 020-786 786
Bris Vuxentelefon om barn: 077-150 50 50