Först nu jag inser hur deprimerande Akilov är
Så klev han slutligen ut ur sin isolerade häktescell och in i säkerhetssalen inför ett samlat pressuppbåd. Rakhmat Akilov, 40 år imorgon, något avmagrad i den sedvanligt gröna mjukisdräkten från Kriminalvården.
Den första rättegångsdagen gick som väntat. En del tekniskt strul, påfallande många advokater närvarande, och vice chefsåklagare Hans Ihrman som tryggt förde presentationen framåt genom en mycket noggrann genomgång av Akilovs förehavanden under förberedelsefasen.
Det är uppenbart att åklagarsidan, idag företrädd av fyra personer, tagit sin uppgift på mycket stort allvar. Samma omsorg och noggrannhet som präglat förundersökningen präglade också inledningen av den så kallade sakframställningen, där åklagaren presenterar vad som hänt och vilka bevis som finns för det. En genomgång som väntas ta hela veckan, och fortsätter imorgon.
Utredningsmaterialet har varit känt sedan stämningsansökan lämnades in den 30 januari, men jag har inte tidigare insett vilken deprimerande figur han är, Akilov.
Under dagen växte nämligen bilden fram av en religiöst okunnig och ganska tafatt person.
Medan Akilov under våren sjunker djupare in i sina planer hämtar han stöd från kontakter online. Han behöver hjälp med att formas till det han behöver bli för att lyckas med sitt dåd. Någon måste hjälpa honom med trohetseden för att han ska kunna läsa upp den, och han frågar trevande hur det bör göras. Kamraterna i de olika chattprogrammen måste tjata på honom innan han spelar in den. Triviala problem som att det är folk hemma i lägenheten hindrar honom, och han lovar vid ett flertal tillfällen att det ska ske snart. När det väl sker är det uppenbart att han läser innantill på något som är nedtecknat vid sidan av kameran, och han lyser av osäkerhet.
Inte heller är han säker på att han kommer till Guds paradis om attacken utförs i Sverige. Han frågar oroligt sina kontakter, alla gömda bakom alias, om han verkligen får komma till gud om attacken utförs som planerat. Han googlar på den internationella koalitionen mot IS, nästan som för att hitta en anledning, och nämner detta som eventuellt motiv i en chatt.
Akilov får inte heller rätt på bombtillverkningen, och frågar återkommande om olika ämnen att använda. Nästan samtliga av de chattloggar som finns visar dessutom att Akilov skrev mycket längre till sina kontakter än vad de skrev till honom. Han framstår som osäker, trevande, och missnöjd över att inte ha lyckats nå Syrien dit han försökte åka via Turkiet redan 2014. Han uttrycker även oro för att IS ska fördöma eller förneka honom, efter dådet. Såhär med facit i hand misslyckades han med det mesta. Han misslyckades med att dö, misslyckades med bomben, och förtegs av den terrororganisation vars bekräftelse han sökte.
Borta är nu stödet från chattkontakterna, och ingenstans i närheten finns Guds paradis. Istället väntar en mångårig tillvaro i famnen på kriminalvården.
LÄS OCKSÅ: Terrorns offer: Sekunderna som förändrade deras liv