Först efter 30 år döms de skyldiga till folkmordet
1,7 miljoner döda går inte att sopa under mattan hur länge som helst
30 år har gått sedan Pol Pots skräckvälde i Kambodja störtades. Först nu döms de skyldiga till folkmordet.
Bättre sent än aldrig.
"Duch", 67, mannen som kallas Kambodjas tortyrchef visar inga känslor när åklagaren begär 40 års fängelse för hans roll i folkmordet.
Överlevande och anhöriga till offren är efter slutpläderingen förbittrade. En tycker 70-80 år vore ett lämpligt straff. En annan föreslår hängning.
Att överhuvudtaget nå så långt som till en rättegång har tagit årtionden.
Länge var folkmordet ett ämne som inte fick diskuteras. Ett öppet sår som ständigt varade sig i brist på behandling.
Länge levde de ansvariga i det kambodjanska samhället som välbeställda medborgare med diplomatpass och svart Mercedes. Ingen låtsades om att de var massmördare.
Men 1,7 miljoner döda går inte att sopa under mattan. Inte hur länge som helst.
Till slut sprack varbölden och började infektera hela det kambodjanska samhället.
Åren 1975-79 var en enda lång mardröm som började när Pol Pots röda khmerer "befriade" Kambodja från USA:s marionettregim bara för att direkt tömma huvudstaden Phnom Penh och andra städer på människor.
Bondesonen Pol Pot deklarerade att Kambodja skulle börja om från år noll och skapa det perfekta socialistiska samhället. Alla skulle arbeta i jordbruket. Välutbildade och intellektuella var de första som dödades. Det räckte att bära glasögon för att bli avrättad eller hamna på läger S-21 där Duch, alias Kaing Guek Eav var tortyrchef.
Lägret en knapp timmes resväg från Phnom Penh var så nära helvetet på jorden det går att komma.
Jag har vandrat genom rummen där tortyrredskapen står kvar och blodfläckarna för allttid är ingraverade i stengolvet. Från väggarna stirrar offren. De över 14 000 människor som fördes hit och mördades.
Skräckslagna ansikten som vet att de ska dö. Vädjande blickar. Tomma ögon där hoppet redan runnit ut.
De röda khmererna dokumenterande sin ondska in i minsta detalj.
I dag fungerar fängelset som ett museum, ett monument över år av ofattbar grymhet.
Duch erkänner att han är ansvarig för morden även om han hävdar att han aldrig personligen torterade någon.
I sin slutplädering ber han offren och deras anhöriga om förlåtelse. Säger att han redan under de här åren insåg att han var med om att skapa ett kriminellt skräckvälde men att han inget kunde göra för att hindra det.
- Jag var som en kugge i maskineriet som inte kunde tas bort, säger han.
Som så många andra bödlar från tidigare folkmord skyller han på att han bara följde order.
– Jag kunde inget göra för att stoppa detta.
Av rädsla att själv bli ett av offren.
Duch är den förste som åtalas av den lokala krigsförbrytardomstolen. Fyra andra står på tur.
Många fler hade kunnat åtalas men myndigheterna tyckte det räckte med fem frontfigurer. De är rädda att det kambodjanska samhället inte pallar för mer. Släpper man ut för mycket av hatet och sorgen hotas många av dem som i dag sitter på höga positioner.
Kanske borde även andra sitta på de anklagades bänk. USA:s och Kinas regering som länge gav Pol Pot sitt stöd för att straffa Vietnam. De många intellektuella i västvärlden som blundade för mördandet och försökte framställa Kambodja som ett modelland.
Jag antar att man får vara glad att ett litet fattigt land överhuvudtaget försöker göra upp med sitt blodiga förflutna, även om det sker med både press och pengar från omvärlden.
Rättsprocessen är på inget sätt perfekt men kanske kan den ändå bidra till att en läkningsprocess kan starta.
I längden är glömskan ett större hot.