Matts och Kerstins son är fängslad i Iran – sedan 565 dagar
Publicerad 2023-11-03
KUNGÄLV. Johan Floderus, 33, har varit frihetsberövad i Iran i mer än 550 dagar.
I ett radhus hundratals mil från Teheran växer desperationen varje dag.
– Jag har inte gråtit så här mycket sedan jag var en liten pojk, säger pappa Matts, 71.
I april 2022 ringde telefonen hos Matts och Kerstin Floderus i Kungälv. Det var deras dotter Tove som hörde av sig. Någonting hade hänt med hennes bror Johan, som hade befunnit sig på semester i Iran.
– Efter det samtalet var det fullständigt kaos, säger Kerstin Floderus, 70.
Johan jobbade vid EU-kommissionen, och en kompis i Belgien hade väntat på att han skulle komma hem till Bryssel från semestern i Iran. När planet landade och Johan inte fanns ombord slog vännen larm.
I Sverige nådde informationen först Johans systrar, som ringde sina föräldrar. Kerstin och Matts vände sig till utrikesdepartementet.
– Jag slängde mig på telefonen till UD. Jag förstod på något sätt att de redan hade blivit informerade, säger Kerstin.
Efter några dagar fick familjen bekräftat att Johan hade gripits av iranska myndigheter.
– Innan dess visste vi inte om någon bara hade kidnappat honom. Så det var i princip en lättnad. Då visste vi ju i varje fall att han levde.
Säkerheten går först
Kerstin och Matts Floderus fick snabbt kontaktpersoner på utrikesdepartementet och hos Johans arbetsgivare, EU-kommissionen. Ett beslut fattades – till att börja med skulle Johans försvinnande hemlighållas. Ett försök till tyst diplomati.
Planen var att ge Iran möjlighet att släppa Johan utan att tappa ansiktet internationellt.
– Hela tiden handlar det om Johans säkerhet. Att inget ska hända som gör att de ger sig på honom. Så det var svårt för oss att veta. Vi är en vanlig familj från Kungälv, vad vet vi om storpolitik? Det är inte så lätt, säger Kerstin.
Dagarna gick. En nära cirkel runt familjen och Johan kände till frihetsberövandet, liksom regeringen, utrikesdepartementet och Johans arbetsgivare, EU-kommissionen. Men andra fick hållas utanför.
– Det svåraste har varit med de bekanta som vi inte umgås med jättemycket, men såna man ändå pratat med och träffat regelbundet. Sen har plötsligt någonting hänt, vi har inte informerats och då har relationen nästan försvunnit, säger Matts Floderus.
Fick jobb i EU-parlamentet
På en byrå i radhusköket i Kungälv står bilder på Johan och systrarna Tove och Ingrid uppställda. Kerstin, som jobbat som lärare fram till pensionen, och Matts, tidigare civilingenjör inom industrin, berättar att syskonen alltid stått varandra nära.
– Han har alltid varit en jättego kille. Han har aldrig varit ute på några konstigheter eller ställt till med något, säger Johans mamma Kerstin.
Johan visade tidigt stort intresse för geografiska och politiska perspektiv på omvärlden. Kerstin berättar:
– Han och hans vänner har alltid rest väldigt mycket. De har inte åkt till Mallorca eller Kanarieöarna och solat. Det är de inte intresserade av.
Efter gymnasiet pluggade Johan utomlands, både i Iran och Storbritannien, och reste runt i världen. När studierna var avklarade fick han jobb i EU-parlamentet.
– Vi hade inte samma inblick i hans professionella sida men han får väldigt mycket beröm av alla vi pratat med, säger Matts.
Johan Floderus höll tät kontakt med sin familj i Sverige och kom ofta på besök. Han reste också gärna till Norrbotten för att hälsa på sina syskonbarn.
– Det här är ju det gamla livet, som vi hela tiden känner att: ”åh, kan vi få tillbaks det där, det gamla livet”, säger Kerstin.
Bara några veckor innan Johan reste till Iran hälsade Kerstin och Matts på sin son i Bryssel. Han hade skaffat en hund som fick heta Lasse. På läsplattan klickar Matts fram en bild på sin son – den senaste föräldrarna själva tagit på honom.
– Vi åkte hem till Sverige på torsdagen och han skulle åka till Iran på lördagen. Vi tyckte inte det var så konstigt, han var ditbjuden av en kompis som jobbade på ambassaden, säger Kerstin.
Över ett halvår i total isolering
Några veckor senare hade hela livet vänts upp och ned för Matts, Kerstin och hela familjen Floderus. Den tysta diplomatin inleddes – samtidigt hördes ingenting från Johan.
En tät samverkan med Johans närmaste vänner i Sverige, Bryssel och runt om i världen inleddes. Matts och Kerstin läste böcker och intervjuer om andra personer som suttit fängslade i Iran.
Under de första månaderna i iransk fångenskap satt Johan Floderus i total isolering.
– Det var nio eller tio månader han satt så. När man är isolerad där nere, då är man isolerad på riktigt. Man sitter ensam, det bara är så. Jag vet inte hur man gör, om man inte har någonting alls att syssla med, säger Kerstin.
Johan placerades i det ökända Evinfängelset i Teheran. Informationen till familjen om hans tillvaro där var mycket knapphändig. Vilken brottslig verksamhet Iran misstänker honom för har också varit höljt i dunkel.
– De har skrivit i en pressrelease att det handlar om spionage. Men de här sakerna ändras fram och tillbaka, säger Matts.
När Kerstin, Matts, Matts syster och hennes man satt och fikade i köket en februaridag tio månader efter Johans gripande hände plötsligt något. Matts telefon började ringa.
– Matts säger bara att: ”det är ju Johan”. Det var från hans mobil, hans namn kom upp på skärmen. Jag minns inte vad vi sa, vi grät allihopa och jag kommer inte ihåg vad vi sa i det samtalet.
Cellkamraten berättar
Sedan dess har Johan fått möjlighet att ringa familj och vänner vid enstaka tillfällen. Vid flera tillfällen har han dock tvingats hungerstrejka för att överhuvudtaget få möjlighet att genomföra telefonsamtalen. Samtalen sker under strikt övervakning.
I maj 2023 frigav Iran Olivier van de Casteele, en belgisk biståndsarbetare som dömts till 40 års fängelse och 74 piskrapp för ”spionage”, i ett fångutbyte. van de Casteele och Johan Floderus var under en period våren 2023 cellkamrater i Evinfängelset.
Genom honom har Matts och Kerstin fått veta mer om hur deras son faktiskt har det i det fruktade iranska fängelset.
– De blev väldigt tajta med varandra och lovade att den som kommer ut först ska hjälpa den andre, och den andres familj, säger Matts.
I cellen är ljuset på dygnet runt. Fångarna sover med ögonbindlar. Inga sängar eller britsar finns.
– De är där 24/7. Några enstaka gånger per vecka får de komma ut på en rastgård. Man sover på golvet på ett par filtar. Det är rent förfärligt.
Trots de miserabla förutsättningarna har den tidigare medfången Olivier van de Casteele berättat att Johan Floderus upprätthåller strikta träningsrutiner.
– Johan tränar varje dag i veckan i sju veckor, och sen tar han en vecka ledigt. De har gjort ett improviserat backgammon, det tycker han är kul att spela, säger Matts.
Såg sig själv på tv
När över ett år gått sedan Johan fängslades utan att några märkbara framsteg gjorts beslöt sig familjen och Johans nära vänner för att det var dags att offentliggöra hans namn och berättelse. Enligt föräldrarna har det varit hans önskemål sedan länge.
Planen var att gå ut med en kampanj i samband med Johans 33-årsdag, den 10 september 2023. Men New York Times förekom planerna – och publicerade nyheten om den svenske EU-tjänstemannens försvinnande den 4 september.
– Det peppar Johan oerhört mycket att hans namn är offentligt. Det betyder jättemycket för honom, säger hans pappa Matts.
Vid ett tillfälle såg Johan sig själv på iransk tv i fängelset.
– Det var en EU-tjänsteman som fick besöka honom i fängelset bara en vecka efter att nyheten hade kommit ut. Då berättade Johan att han redan visste det, eftersom han hade sett det på iransk tv, säger Matts.
När Aftonbladet besöker Kerstin och Matts i radhuset i Kungälv i slutet av oktober 2023, är Matts i färd med att färdigställa sitt 63:e brev till sonen sedan han fängslades i april 2022. Efter offentliggörandet har fler och fler brev kommit fram till Johan.
I breven berättar Matts om hans, Kerstins, systrarnas och syskonbarnens vardag. Dessutom skickar Johans vänner hälsningar och bilder via Matts.
– Han vill höra hur vår vardag ser ut, vad vi gör och vad hans vänner gör. Hur syskonbarnen har det, och hur hans hund har det nu när han fått flytta till Norrbotten. Han är orolig för hur vi mår, för han förstår att vi inte mår så bra naturligtvis, säger Kerstin.
Frigivningskampanj
Tillsammans med Johans närmaste vänner har familjen inlett kampanjen #freejohanfloderus. På hemsidan finns finns färdigformulerade brev att skicka till politiker, och namninsamlingar att skriva under.
– Det har varit svårt för honom att sitta där nere och känna att ingenting händer, att ingen bryr sig. Det är den informationen han får där. Så det har varit positiva konsekvenser för alla med att gå ut med det här, säger Kerstin.
Exakt hur den diplomatiska taktiken ser ut vet inte Kerstin och Matts. Utrikesdepartementet skriver i ett mejl till Aftonbladet:
”Utrikesdepartementet och svenska ambassaden i Teheran arbetar mycket intensivt för att få Johan Floderus fri och håller nära kontakt med EU.”
Johans Floderus pappa Matts:
– Vi känner oss ganska övertygade om att vår regering gör allt som är möjligt, men det är de andra som har nyckeln. Vi vill att man använder alla verktyg som finns i verktygslådan.
När Kerstin och Matts träffar Aftonbladet har en dryg vecka gått sedan det senaste samtalet från Evinfängelset. Då tyckte föräldrarna att Johan lät mer hoppfull än tidigare. Han hade fått tillgång till nya böcker och de flesta av de brev som skickats till honom.
Dessutom har Johan nu fått tillgång till pengar via ambassaden, som han kan använda i fängelsekiosken.
– Utan pengar går han ner i vikt. Man kan beställa saker och få levererat någon gång i månaden. Sedan har de något litet kylskåp och en kokplatta i cellen, så där har han lagat fattiga riddare och omelett som han bjudit andra fångar på, berättar Matts.
Längtar efter sill och tårta
I det senaste telefonsamtalet mellan föräldrarna och Johan Floderus frågade hans mamma Kerstin vad Johan mest av allt längtar efter när han kommer tillbaka till Sverige.
– Han sa först: ”prinsesstårta!”. Och skaldjur, och inlagd sill. Men mest av allt vill han ju bara få vara fri.
I över 550 dagar har pensionärsparet i Kungälv väntat på att deras son ska få komma hem igen. Matts menar att uppgifter och indicier tyder på att en dom kommer att falla innan 2023 tar slut.
Vad som händer efter det vet ingen. Det spända omvärldsläget och kriget mellan Israel och Hamas, där Iran hotat med att ge sig in, bidrar till vidare oro.
– Det får inte dröja länge nu. Jag är orolig för hur det utvecklar sig där nere, om det sprider sig till ett storkrig, säger Kerstin.
Den täta kontakten med UD, EU-kommissionen och Johans vänner underlättar för Kerstin och Matts. Men ovissheten tär.
– Jag tycker det är jätte-, jättesvårt nu, säger Kerstin.
Matts säger:
– Det finns andra i familjen som har gråtit mer än jag. Men jag har inte gråtit så här mycket sedan jag var en liten pojk.
Kerstin avslutar:
– Det måste bara lösa sig. Ska han bli sittande där? Av vilken anledning? Han är oskyldigt frihetsberövad. Det vet alla, det vet de där nere också. Det är fasansfullt, det är så fasansfullt alltihop.
