Hans familj kidnappades av Hamas
Publicerad 2023-10-21
NORR OM TEL AVIV. Det står en födelsedagstårta i kylen hemma hos Avihai Brodutch.
Hans dotter Ofri, 10, hann aldrig smaka på den innan Hamas kidnappade flickan tillsammans med hennes två bröder och mamma.
Kvar blev pappan, utan andra val än att kämpa för varje andetag.
– Barn ska vara med sina föräldrar. En fru ska vara med sin man. Det är inte mer komplicerat än så. Det tror jag att alla kan förstå, överallt på jorden, ända in i det djupaste av Amazonasdjungeln, säger Avihai Brodutch, 42.
Pappan är samlad, försöker ibland skämta och skratta. Men just den enkla tanken att barnens plats är hemma hos sina föräldrar vill han få ut till hela jorden. Är de mellan fyra och tio år gamla så är deras plats definitivt inte i en tunnel någonstans i Gaza eller som mänskliga sköldar i de vuxnas krig.
För agronomen Avihai började och slutade allting morgonen den 7 oktober när Hamas stormade kibbutzen Kfar Aza där hans familj har bott de senaste nio åren.
Under några timmar fick han händelseförloppet berättat för sig av sin fru som hade gömt sig i husets granatsäkra rum. Själv var han bortrest den dagen och skulle komma hem senare, lagom till dottern Ofris födelsedag. Den lilla gitarren och de andra presenterna var redan redo när samtalet från hustrun Hagar nådde honom.
Ett sista meddelande
Den morgonen föll granaterna, mycket mer än vanligt, när någon knackade på dörren.
– Där stod den fyraåriga grannflickan Avigail Idan framför dörren. Hon hade blod överallt, med det var inte hennes blod, förklarar Avihai.
Hans fru tog flickan in i det bombsäkra rummet tillsammans med de andra barnen. Rummet gick inte att låsa.
Efter fyra och en halv timme, vid elvatiden på förmiddagen, får Avihai ett sista meddelande: ”De kommer in”. ”De” var människorna som var utsända av Hamas från Gazaremsan ett par kilometer bort. De som under tiden hade mördat ett femtiotal invånare i det lilla samhället på runt tusen personer.
– Jag var säker på att de var döda, säger pappan.
Den blodiga flickan Avigails föräldrar var mördade. Blodet var säkerligen från hennes pappa, som också var en nära vän till Avihai.
– Vi brukar dricka kaffe tillsammans. Ja, alltså det är väl slut med det nu, rättar han sig.
Nutid och dåtid har smält samman i skräcken kaos. Det är inte lätt för hjärnan att ta in att så många vänner ur vardagen har mördats inom loppet av några timmar.
Inga formella krav
På kvällen följande dag kommer beskedet att någon har sett flickan och Avihais familj föras bort – vid liv.
– Det kändes som om jag fick min familj tillbaka. Jag var helt ensam i den här världen och fick dem tillbaka. Det var den bästa känsla jag någonsin haft, säger Avihai och beskriver det som att komma upp till ytan från ett rum långt under jorden.
– Är det någon som kommer att klara det här så är det min fru. Hon kommer att vaka över barnen som ingen annan, säger Avihai som har levt i 22 år med sin fru, Hagar.
Nu betraktas Hagar och parets tre barn; två pojkar, Yria och Yuval på fyra och åtta år och flickan, Ofri, 10, som fyra av kanske 199 gisslantagna som förts till Gazaremsan, med medborgarskap från ett fyrtiotal länder.
Några formella krav har inte kommit – eller offentliggjorts i alla fall – för att de ska släppas fria.
Eller rättare: En kaskad av olika krav har offentliggjorts under den gångna veckan från olika Hamaskällor. En varning handlade om att döda en gisslan för varje israelisk bombning utan förvarning. Ett annat krav som kom upp handlade om frisläppandet av 6 000 palestinska fångar, ett uttalande som senare drogs tillbaka, följt av ett besked att ingen skulle friges eftersom det råder krig. Några timmar sade en annan källa att alla skulle friges bara Israel upphörde med bombningarna av Gazaremsan.
Ringer varje dag
Hamas stöttas dessutom av Iran som har en egen, statlig kidnappningspolitik gentemot omvärlden med bland annat svenska medborgare som gisslan i sina fängelser. Vilken roll Iran kommer att spela i de här förhandlingarna återstår att se.
För att Avihai ska kunna hålla sig mentalt flytande har han bestämt sig för att låta myndigheterna sköta alla eventuella förhandlingar.
– Någon från myndigheterna ringer mig en eller två gånger om dagen. Det där var de igen, förklarar han efter ett kort samtal.
Avihai betraktar sig som lyckligt lottad. Han pekar mot partytälten längre bort som nu är sorgetält där folk, många av hans tidigare grannar, samlas för att sörja. På en whiteboardtavla antecknas varje dag dagens begravningsceremonier.
Direkt efter attacken som förvandlade deras kibbutz till ett likstinkande slagfält förpassades de överlevande till ett semester- och konferenshotell norr om Israel. Där blir de omhuldade av volontärer, psykologer och allt som de kan behöva – utom att få tillbaka sina nära och kära.
– I går behövde jag en laddare till min telefon. Jag hade inte tid att uttala hela ordet laddare innan någon stack en i handen på mig, säger Avihai. En kamrat och tidigare granne som också är där med sin familj sover med honom varje natt i dubbelsängen.
– Han är min självmordsväktare, men det känns tryggt, säger Avihai, inte helt på skämt.
Livet förr känns avlägset
Hela hotellområdet är fyllt av offer för de värsta hemskheter man kan föreställa sig, och ändå sjuder det av liv och kärlek. Det kramas i princip var tionde meter när Avihai visar oss runt.
Han pekar ut vännen Roy i grå t-shirt som mist sina föräldrar, en annan som förlorat sin fru och sitt barn, det gamla paret som förlorat sina barn. Samtidigt leker barn eller cyklar och spelar fotboll, vuxna dricker kaffe och skämtar med varandra. Allt barnen gör påminner pappan om hans egna barn.
Blå plaststolar i cirklar är utspridda över gräsmattan som små livbojar på ett grönt hav där överlevande håller varandra flytande.
Livet från förr känns trots allt avlägset, säger han och berättar om hur dörren till hans hus och trädgård alltid stod öppen, för en öl vid kylen i trädgården. Musiken var alltid på – till några grannars förtret. Pappan visar en bild på sina tre barn, lyckliga och utklädda till superhjältar.
Hans sovrumsveranda vette mot stängslet där solen gick ner över Gaza City, en stad som alltid har varit en annan planet i jämförelse med israelernas liv i kibbutzen. Några kilometer bort råder fattigdom, arbetslöshet och mörka framtidsutsikter. På den israeliska sidan fanns en livskvalitet med musik, karriär och semesterresor som många hade börjat ta för given.
Fram till morgonen den 7 oktober.
”Har alltid trott på fred”
Nu funderar Avihai om han ska våga ta sig tillbaka till det som i nio år var familjens hem i Kfar Aza. Tvekan beror inte så mycket på raketerna eller nya mördarkommandon som finns i trakten som hur han ska reagera när han kommer hem. En vän har redan varit där och hämtat hem gitarren som hans dotter skulle få till sin födelsedag.
– Han sa att tårtan fortfarande stod kvar i kylen, berättar pappan.
Inne på rummet tar han fram gitarren och spelar en av sina favoritlåtar.
– Jag vill tro att de människor i Gaza som håller min familj är ganska religiösa. De kommer att ta vara på dem, försöker jag intala mig. Jag kan själv inget om islam, men de måste väl också förstå att barn och en hustru ska vara hemma med sin make, säger han och låter svaret hänga i luften.
– Jag har alltid trott på mänskligheten och på fred, men så kom det här. Kanske var det jag som hade allt fel, säger han.
