Bland sprängda barnkammare och döda kroppar

Ett besök på kibbutzen är som en safari i dödsriket

Uppdaterad 2023-10-11 | Publicerad 2023-10-10

KFAR AZA. Det lilla samhället Kfar Aza gränsar till Gazaremsan. Här samlar militärer och frivilliga fortfarande upp döda kroppar efter Hamas attacker.

För en vecka sen var den lilla jordbrukarkibbutzen full av liv och rörelse.

Nu ligger lukten av död och terror över gatorna.

– Det här liknar inget jag har sett. Det är inte krig, det är terror, säger generalmajoren Itai Veruv, 57.

Följ ämnen
Israel

– Gå inte in i husen, vissa är fortfarande minerade, säger en av soldaterna i den 71:a enheten.

Bakom en av huslängorna ligger två livlösa barn, det ena barfota under ett lila täcke. Det andra fortfarande i sin röda pyjamas.

Kfar Aza är alldeles nyligen befriat från terrorister.

En liten flicka ligger död bakom husen i byn. Några meter bort ligger en man som soldaterna säger är hennes pappa. Också han är död liksom många andra i byn.

Flera av soldatens kamrater håller ställningar ute på fälten runt Kfar Aza. Gazaremsan ligger bara dryga två kilometer bort med raket.

Värmen är tryckande, luften är full av damm från jordarna och den närliggande öknen.

Vi går utmed den en gång välskötta kibbutzens betonggator, trädgårdar och enplanshus.

Kibbutz Kfar Aza före massmordet.

Det är tydligt att de som levde här hade ett gott liv.

Det känner man av vid biblioteket, där det nu ligger ett halvt dussin likpåsar. Det kan man föreställa sig framför huset som har en liten lekstuga och en barncykel på uppfarten. Spår av ett gott liv, just där det fortfarande ligger en ännu inte sprängd handgranat på marken.

En soldat har hittat en övergiven hund i byn.

”Det går att ta på skräcken”

Mest kvavt och spöklikt blir det kanske vid bostadslängan där de unga studenterna bodde, de från femton år och uppåt.

Spöklikt, inte bara för att det ligger flera brända och svullna lik från Hamassoldater mellan huslängorna. Utan för att man nästan kan ta på skräcken och paniken under de våldsamma scener som nyss utspelats här.

Många av invånarna hann lämna i all hast innan Hamas kom. De som blev kvar är döda.

Rum som har sprängts av granater ligger blottade. Husgeråd har kastats ut på marken.

Soldater säkrar alla husen och letar efter kroppar att bärga.

Ett visslande ljud i luften avbryter tankarna. Besökarna, en grupp av internationell press, hukar eller slänger sig ned på marken.

Runt husknutarna och på gräsmattor ligger kropparna från de civila som aldrig hann fly när döden kom i omgångar från Gazaremsans gräns på andra sidan kullarna.

– De kom i vågor om tjugo. När vi trodde att det var över kom det en grupp till, berättar soldaten Haile.

Han tittar på en av de uppsvällda kropparna på marken, klädda i Adidaskläder som stramar åt. Några har svullnat till den grad att ögonen börjat tränga ur sina hålor som absurda pingisbollar.

Halshuggna kroppar och sprängda barnkammare

Flera av de soldater som guidar pressgruppen är luttrade vid krig. Men alla säger samma sak: Att det här är något annat, något mörkare, outgrundligare och obegripligt.

Ett barn som dödades i attacken ligger på gatan utanför ett av husen under ett lila täcke.

Vi befinner oss på en safari i dödsriket.

Soldaterna slogs i skärselden.

– Jag såg döda barn, kvinnor och ungdomar. De hade halshuggits, granater hade kastats in i barnkammare… Jag vet inte. Det är som om vi slogs mot onda djur. Jag har själv barn där hemma, säger soldaten Davidi Ben Zion, 37, och skakar på huvudet.

Han letar efter ord som inte verka räcka till:

– Det är sinnesjukt, säger han till slut.

Soldater och frivilliga samtalar om de människor de har tagit ut från husen. 

Den ödesdigra lördagen var han själv i synagogan när larmet gick. Liksom hans kamrater kom många långväga, från olika delar av landet. De kastade allt de hade för händer.

Men när de kom fram till det belägrade samhället var det för sent för många civila.

Davidis befäl hittar egentligen bara ett ord för att beskriva detta nya krig, som han nu dragits in i när han trodde att han hade gått i pension:

– Förintelse. Vi har inte sett något sånt här på länge i vårt folks historia, säger han.

– Nu vet vi i varför vi slåss, fortsätter Itai Veruv.

I samma andetag försäkrar han att den dagen som han kanske beordras kriga i den överbefolkade Gazaremsan så kommer världen att se skillnad på soldater som följer krigets lagar och terrorister.

Vägen kantas av lik

Metodiskt, gata för gata, måste kroppar nu forslas bort. Tiotals kroppar, kanske trettio, möjligen femtio. Bårar sprejas med lösningsmedel för att få bort fläckar av blod. Liksäckar läggs fram och truckar körs fram.

Medlemmar ur civilförsvaret gör sig redo att bära bort fler.

Frivilliga från en organisation som hjälper till med hanteringen av de döda gör sig också redo.

En av dem är Moshe Minaker, 35. Efter arbetsdagens slut har han en frågvis elvaårig flicka hemma.

– Hon är väldigt brådmogen och nyfiken. Jag förklarar för henne som det är: att jag har tagit hand om kroppar som familjer kommer att kunna ge fina begravningar och sörja.

En död Hamaskrigare på gatan i byn.

Vägen till den lilla kibbutzen kantas av fler döda kroppar, och fler bilar, ibland sönderborrade med kulhål. I en kurva står en ensam barnvagn på den brända asfalten. Den är tom. Bredvid står bilen som bär spår av våld.

Övergivna bilar och barnvagnar står uppradade på vägen. Granateld hörs i fjärran.

Det finns fortfarande andra prioriteringar än att rensa bort allt nu. Kriget är inte över:

– Vänd om! På det här stället beskjuts vi hela tiden, hela dagen lång, av raketer, säger en soldat vid en avfartsväg nära Gazaremsan.

En skylt vittnar om att byggnaden bakom honom är rest med biståndsmedel för ett fredsprojekt mellan de olika folken. Tio meter bort ligger ytterligare en svullnad, död kropp av vad som var en Hamasanhängare.

Ett krig som bara börjat

Hamas fortsatte under tisdagen sina attacker, med exakt regelbundet.

Under tisdagen utlovade de en massiv attack mot staden Ashkelon, strax norr om Gazaremsan. Attacken skulle komma klockan fem på eftermiddagen, meddelade Hamas. Klockan fem över fem syntes mycket riktigt raketerna i skyn.

Nere på marken gapade de flesta gator tomma. Här och där vågade folk sig ut för att filma de slingrande vita streck det israeliska luftförsvaret ritade i skyn – till ljudet av dånande explosioner.

”Det finns vrede i luften”

I kvarteret Barne’a i Ashkelon exploderade en raket på parkeringen framför ett bostadshus. Den förstörde fasaden och de tre bilarna på handikapplatserna och den skapade skräck och sorg.

På andra våningen i huset bor en kvinna. Hon darrar efter attacken, kan inte hålla sina tårar tillbaka.

En man i tjugoårsåldern som ursäktar sig för att han inte vågar uppge sitt namn, säger krasst:

– Här har vi beskjutits hundratals gånger: de sköt lite på oss och vi sköt tillbaka på dem. Men det här? Den här gången är det verkligen något annat. Det finns mycket vrede i luften.

Fotnot: I en tidigare version av texten uppgavs att en källa inom militären för den israeliska tv-kanalen i24News berättat att man hittat 40 döda barn och bebisar när de tog sig in till kibbutzen Kfar Aza. Från officiellt håll har antalet inte bekräftats.

Hamas har svarat på anklagelserna som falska.

Eld och rök stiger mot himlen efter en israelisk flygräd. Israel fortsätter peppra Gaza med flygattacker.