”Är verkligen den nya organisationen ett fiasko?”

Oisín Cantwell

Är verkligen den nya polisorganisationen ett sådant fiasko som vissa ledarskribenter, fackliga företrädare och debatterande poliser hävdar?

Statskontorets första delrapport talar till viss del ett annat språk.

För att försöka bilda mig en egen uppfattning om hur Sveriges största och möjligen viktigaste myndighet mår har jag de senaste veckorna träffat olika slags poliser.

Vare sig de arbetar i glesbygd, Stockholm city eller befinner sig på absolut toppnivå i den nationella polisiära hierarkin har de uttryckt en förundran:

Hur kan så många tyckare redan döma ut en omorganisation som inleddes 2015 och som mycket väl kan ta fyra, fem år att fungera?

De anser att arkitekterna bakom förändringen samt polisens högsta chefer bär en del av ansvaret för att debatten ser ut som den gör. Löftena om att allt kommer att vara toppen redan dag ett spred en falsk känsla.

I rapporten "Ombildningen till en sammanhållen myndighet" påpekar Statskontoret, en myndighet som har som uppgift att se till att statsförvaltningen är så effektiv som möjligt, bland annat detta.

Reformen har visat sig vara mer komplex än vad de ansvariga trodde på förhand. Tidsplanen har varit orimligt snäv. Det borde ha tagits höjd för oförutsedda händelser som flyktingsituationen och den ökade belastningen på asylmottagningssystemet.

De ansvariga kunde ju också lyssnat på vad polisen i länder som Danmark och Nederländerna, som har genomfört liknande förändringar, har att säga.

Statskontoret har hittat andra brister. Stödverksamheter som HR, rättsavdelningen och ekonomikontoret har inte klarat av kärnverksamhetens behov. Endast IT-avdelningen får godkänt.

För att nå målen med reformen måste dessa funktioner börja fungera bättre.

I rapporten framgår även att lokalpolisområdena bör få ett tydligare beslutsmandat för att kunna styra och planera sitt arbete. Detta tror jag är mycket viktigt. Kiruna och Rosengård har inte mycket gemensamt och om polisens arbete i dessa orter ska planeras från Stockholm blir det bara pannkaka av alltihop.

Utredningsverksamheten måste prioriteras mer, konstaterar Statskontoret. Både resursverksamheten och en vilja att pröva nya metoder behöver bli bättre för att uppnå bättre resultat rörande lagföringen.

Hederligt nog konstateras samtidigt att den dystra utvecklingen av polisens förmåga att utreda brott har pågått länge och att det inte vore rimligt att förvänta sig att den nya organisationen på kort tid ska bryta denna trend.

Ja, rapporten visar att det finns allvarliga problem och brister. Men i en tid där debatten domineras av alarmister, en opposition som vill vinna politiska poänger på en reform som faktiskt är alliansens baby och ett Polisförbund som i allt detta kacklande passar på att göra utspel om hur eländigt allt är och att lönerna måste höjas, är det intressant att se att Statskontoret även hittar väsentliga ljusglimtar.

Grundläggande delar av omorganisationen är genomförda. Det har lett till ökad enhetlighet, flexibilitet och samordning. Hanteringen av allvarliga våldsbrott, förhöjt terrorhot och utökad gränspoliskontroll har effektiviserats. Förutsättningar för samarbete över regiongränser har blivit bättre och det är lättare att kraftsamla vid allvarliga händelser.

Utredarna konstaterar dessutom att viktiga steg har tagits för att komma närmare befolkningen. Detta är ett av reformens viktigaste mål. Många kommuner har börjat använda det nya verktyget medborgarlöften, för att ta ett exempel.

Statskontorets viktigaste slutsats är dock av ett helt annat slag: Det är alldeles för tidigt att dra slutsatser om huruvida reformen är bra eller dålig.

Jo, jag vet att konklusionen är osexig, men det är den enda rimliga.

Detta var den första av tre delrapporten. Statskontoret har i uppdrag att leverera slutredovisningen i oktober 2018. Vid det laget bör bilden ha klarnat.