Brandmännen i tårar efter det svåraste uppdraget

Adam Westin

Deltidsbrandmännen låg i sina sängar när larmet om busskraschen kom.

Nu berättar Pärra Jönsson, Åke Remén, Tomas Stenvall och Tomas Johansson om känslorna som sköljde över dem efteråt.

– Jag torkade tårarna när jag stod på altanen och skulle gå in till familjen. Sen gläntade jag på dörren, och tårarna kom igen, säger Pärra Jönsson.

De är deltidsbrandmän i Sveg. Till vardags arbetar de i hemtjänsten. På flyktingboende. Som industritekniker. Säljer potatis.

Var fjärde vecka är de brandmän i beredskap.

Tomas Johansson, 23, Åke Remén, 32, Tomas Stenvall, 29 och Pärra Jönsson, 39, låg i sina sängar när de fick samtalet om att en bussolycka inträffat på E45, några minuter utanför Sveg.

Det var Åke Reméns första beredskapspass någonsin. Han jobbar på ett stödboende för ensamkommande flyktingbarn, tidigare var han kock.

Scenen som möter honom kommer han aldrig att glömma.

– Det är folk överallt. Ett 30-tal ungdomar sitter längs vägkanten. Det var allt från total chock, vissa grät, vissa var mer förtvivlade, eller försökte hjälpa till så gott de kunde, säger Åke Remén.

Lärarnas insats var fantastisk, säger de alla.

– De gjorde ett hästjobb. Likaså civila personer, som hade stannat vid vägen. Det märktes att folk förstod på situationen att det var allvar. Det var inga tveksamheter på någon, säger Tomas Stenvall, till vardags industriarbetare.

Samlades på flygplatsen

Åke sätter på kaffe. Pärra tackar nej eftersom klockan är sen. De har precis haft en tredje ”debriefing.” Ett samtal om känslorna som kommer efteråt.

Första gången var tillsammans med ambulanspersonalen på flygplatsen i Sveg, kort efter att räddningsinsatsen var avslutad. Andra gången var senare på kvällen hemma på brandstationen, med de närmaste kollegorna.

Av erfarenhet visste Pärra Jönsson att det kunde behövas ännu en träff, när det gått ännu lite mer tid, för att bearbeta det som de varit med om.

– Vi delar med oss av våra tankar och funderingar. Vi tar ju åt oss otroligt mycket. Men under själva insatsen så jobbar vi ju på, säger Pärra Jönsson, som arbetat som brandman i 20 år men samtidigt driver en potatisodling.

För Åke Remén fick övning och utbildning snabbt sättas på prov. Hans roll i styrkan just den här dagen var att vara sjukvårdare.

– När man sätter på sig uniformen så händer det något, man funkar. Man faller tillbaka på instinkt, man är som en ”Robocop.” Det är aldrig någon tvekan på vad man ska göra, säger Åke Remén.

– Det är ju efteråt som man sätter sig ned och funderar, fortsätter Åke.

”Jag grät i sju kilometer”

För Pärra Jönsson kom känslorna i kapp vid halv åtta på kvällen, när han lämnade brandstationen och körde hem till familjen.

– Jag grät i sju kilometer, hela vägen från Sveg till Byvallen. Så stod jag på altanen och skulle prova att torka ögonen, för att träffa barn och fru. Det gick ju bra tänkte jag, men så öppnar jag dörren och ser familjen, då gråter jag igen, säger Pärra Jönsson.

Hemma är det kvällsfika. Sambon har precis berättat för barnen vad det är som har hänt.

– Jag har hört att det är barn som är i himlen, sa min son. Ja, så är det, sa jag. Så grät vi tillsammans, och sen gick gråten över. Och då har det liksom släppt, det som jag hade gått och burit på, säger Pärra Jönsson.

Tillbaka till vardagen

Imorgon är beredskapspasset över, det är dags att möta de ordinarie kollegorna igen. De har fått väldigt mycket uppskattning av vänner och bekanta, samtidigt som de bävar lite för alla frågorna som kommer komma när de träffar folk utanför den bubbla de befunnit sig i.

Deltidsbrandmännen skiljs åt efter ett arbetspass de aldrig lär glömma. De är förbluffade över hur väl samarbetet fungerade mellan alla olika instanser, och hur snabbt alla kom på plats när det gällde som mest.

– Man ser verkligen vikten av att ha en väl fungerande räddningstjänst även här i glesbygden. Sveg är en ganska liten ort men det är viktigt att vi finns här, säger Åke Remén.